Det politiska folket

De svenska väljarna är, tvärtemot vad statsministern skrev för tjugo år sedan, inte särskilt sovande. De är ovanligt ideologiska.

Det finns all anledning att tro att folket har starka åsikter om det femte jobbskatteavdraget. Eller om Dagens Industris linje inför valet 2014, att vänster och höger inte betyder något. Vilka blocköverskridande allianser som helst kan byggas, skriver DI:s politiske redaktör PM Nilsson.

Samtidigt är PM Nilsson så besviken över att en högerregering med majoritet är så långt borta att han sätter sitt hopp till en framtid med SD: ”Den dag då SD har avradikaliserats så mycket att partiet accepteras som regeringsunderlag på ett lika naturligt sätt som Fremskrittspartiet i Norge kan Sverige åter få högerregeringar i majoritet.”

Det är en rätt långtgående och läskig förhoppning, som han sannolikt inte delar med väljarkåren.

De svenska väljarna är nämligen, tvärtemot vad statsministern skrev för tjugo år sedan, inte särskilt sovande. De är ovanligt ideologiska. I statsvetarprofessorerna Sören Holmbergs och Henrik Oscarssons bok ”Nya svenska väljare” visas hur sambandet mellan människors ideologiska åsikter på vänster-högerskalan och valet av parti alltid har varit mycket starkt och det har förändrats väldigt litet under de trettio år som valundersökningarna har genomfört jämförbara mätningar.

Däremot har de som placerar sig i mitten minskat med åren, och andelen har aldrig varit så låg som i det senaste valet.

Den mittenväljare som politikerna så desperat försöker blidka är alltså inte bara i minoritet, dessutom är hen på nedgång. Åsiktsröstningen som minskade något under 90-talet ökar nu igen.

Medan de politiska partierna har sökt konsensusvägen, där politik bedrivs i en icke-stormig mittfåra – à la Antony Giddens tredje väg – har väljarna fortsatt att navigera efter konfliktmodellen: Politik som en demokratisk arena för grundläggande konflikter. Alltmedan statsvetarna har visat att ju mer partier trängs i mitten, desto större risk att rasist-, extrem- och missnöjespartier växer.

Trots att väljarna uppger att de tycker att åsiktsavståndet mellan S och M har minskat, är avståndet mellan deras väljare lika stort som det var 1979, och det är i de typiska vänster-högerfrågorna som åsiktsmotsättningen syns: Skatterna. Utförsäljning av statliga företag. Privatiseringen av vården. RUT-avdraget, fastighetsskatten, omfattningen av sociala bidrag – även om man i mätningarna från valet 2010 kunde se en ökad skepsis mot skattesänkningar och privatiseringar också hos högerväljarna.

Det är helt enkelt i den grundläggande frågan – hur samhället bör organiseras, gemensamt eller privat – som den stora motsättningen finns i svensk politik.

Men när regeringen nu kommer med ett femte jobbskatteavdrag försöker S inte ens påpeka vad det innebär för samhällsbygget i framtiden.

I stället är det Konjunkturinstitutet som upplyser om att det på sikt kommer att behövas 80 miljarder i skattehöjningar om dagens välfärdsnivå ska kunna behållas. Och det är ekonomen Lars Calmfors som ställer den fråga som borde vara i centrum i den inrikespolitiska debatten just nu: ”Vilken väg vill vi gå? Vill vi verkligen ha en urholkning av det offentliga välfärdsåtagandet och lägre skatter med regeringens linje, eller vill vi inte det”.