Frågan om klass och livslängd bör betraktas just som fråga om ojämlikhet.
Inget speglar klassamhället så tydligt som skillnaden i livslängd. Det är en gammal sanning, att de längst ned på samhällsstegen inte lever lika länge som de högst upp.
Detta bekräftas nu ännu en gång.
Enligt en ny studie som flera svenska lärosäten ligger bakom.
I dag lever de rikaste i genomsnitt tio år längre än de fattigaste. Och klyftan har blivit ännu större under de senaste decennierna. Skillnaden i förväntad livslängd har mer än tredubblats sedan 1960-talet.
Klasstillhörigheten är med andra ord en fråga om liv och död.
Inget nytt, som sagt, men siffrorna är på alla sätt alarmerande. De visar att Sverige, liksom de flesta andra länder och samhällen, har ett problem som borde bli en av politikens huvudfrågor, men som nästan aldrig blir det.
På ett ytligt plan kan det också framstå som att den nya studien visar att det inte bara handlar om en skillnad i ekonomi. För även om ojämlikheten har ökat dramatiskt under de senaste decennierna har skillnaden i livslängd ökat mer.
– Vi tänker att inkomst är viktigt, men att livsstilsfaktorer har varit en starkt bidragande faktor till att personer med högre inkomst lever längre, säger Johannes Hagen, docent i nationalekonomi vid högskolan i Jönköping till TT.
Eller enklare uttryckt: fattiga äter sämre, dricker mer alkohol och röker mer.
Det är förstås också sant.
Men beror det verkligen på något så enkelt som människors val av livsstil? Eller rättare sagt: kan man verkligen säga att det handlar om ett individuellt val, när siffrorna visar att det är ett generellt problem kopplat till ekonomi och klass?
Nej, självklart kan man inte reducera frågan till individuella val. Det handlar inte om hur många fredagsgroggar människor häller i sig.
Visst, det handlar även om individuella val, och alla med låga inkomster har inte de problem som den breda statistiken visar. Det går att göra andra val. Men den är blind som inte ser att de som har ett lågbetalt jobb har ofta också ett mera slitsamt arbete. Ett arbete där tiderna inte är lika flexibla och det är svårare att pressa in träning. Att den som har låg inkomst har svårare att välja de bästa matvarorna, och svårare lär det bli med tanke på prisutvecklingen. Att den med utbildning och vana att läsa och ta till sig information kan det vara enklare att manövrera rätt i fråga om hälsa och livsstil.
Rent materiellt lever vi i dag i ett helt annat samhälle än på 1960-talet. Snabbmaten som knappt existerade på den tiden finns nu i varje gathörn, för att ta ett exempel.
Till TT berättar Fatuma Muhammed, folkhälsovetare på Region Stockholms Transkulturellt centrum, om ett konkret exempel på hur fattigdom samverkar med hälsofrågan.
När sjukvården försökte få kvinnor i utsatta förorter att gå på mammografikontroller skickade man ut bussbiljetter för att det skulle vara enklare att komma till kontrollen. Men kvinnorna hade redan månadskort.
Däremot var det många timvikarier som inte vågade lägga en dag på att åka till sjukhuset för risken att tappa ett arbetspass. Och de hade inte tillräcklig information om varför sådana kontroller är viktiga.
Frågan om hälsa och livsstil är ett komplext problem. Individen har förstås ett ansvar. Men det går inte blunda för de ekonomiska villkorens betydelse.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
