Det räcker inte att högern är dålig

I den brittiska ekonomin har välfärden och infrastrukturen satts på svältkur medan privat vinstmarginal blivit smällfet.

I dag, sjuttiofyra år gammal, kröns Kung Charles den tredje. Kul för honom, men en ganska motbjudande uppvisning i antidemokratiska ideal när ojämlikheten är historiskt hög och växande, eller? Kalla mig vänsterextrem, men en härskare utsedd av den kristna guden känns som idé betraktat … en aning förlegad. Tur för alla oss tvivlare att Kung Charles tror på alternativmedicin av typen fruktjuice botar cancer och inte kan hantera en bläckpenna utan att bryta ihop. Någon det brittiska folket kan hålla i handen när åskan går.

För det har ju stormat en del på ön de senaste åren.

Storbritannien har dålig tillväxt och enorm ojämlikhet. Att allt ekonomiskt hopp fästs vid finansialisering har gjort att den reala ekonomin inte är något att hänga i majstången.

Bra för bankir-brats, populistiska politiker och fastighetsbaronen Kung Charles

Den årliga tillväxten har mer än halverats sen 2007. Sedan den förra finanskrisen och räddningspaketen till bankerna har åtstramningspolitiken för resten av samhället aldrig tagit slut. Brexit, då extremhögern kampanjade och lyckades få igenom handelshinder mot sin närmsta handelspartner, gjorde att situationen förvärrades.

I den brittiska ekonomin har välfärden och infrastrukturen satts på svältkur medan privat vinstmarginal blivit smällfet. Dåligt för barnfamiljer, unga som vill plugga utan att drunkna i skulder, löntagare som vill ha ett vettigt jobb och alla som inte äger sitt boende. Bra för bankir-brats, populistiska politiker och fastighetsbaronen Kung Charles.

Lokalvalen i torsdags gjorde det tydligt att brittiska väljare inte är imponerade av Rishi Sunak, den tredje statsminister som lett Tories den här mandatperioden. Han har sagt att hans parti nu äntligen har repat sig från de senaste årens “digitalbox-drama”. Men väljarna håller inte med.

Tories tappade och Labour fångade röster, vilket bådar dåligt för Sunak inför parlamentsvalet nästa år. De konservativas vice ordförande fångade på film för ett tag sen när han suckade att högern nog får dra till med “transdebatt och kulturkrig” för att vinna nästa val.

Keir Starmer, ledaren av oppositionen, har anklagat Tories för ekonomisk vandalism. Han har ägnat veckan åt att tala bostadslån, kostnaderna för dem har skenat iväg. Handpenningen för att köpa in sig på bostadsmarknaden likaså. Labour vill att fler ska äga sitt hem, och, gissar man, slå in en kil mellan Tories  och deras kärngruppsväljare: boomers med egna hus.

Men Starmer har backat från många av de löften har gav när han valdes till Labourledare. Löfterna om att bry sig om sin egna traditionella bas; den allt fattigare medelklassen och arbetarklassen. Han skulle värna dem som New Labour tog för givet alldeles för länge när de var mesiga mot marknadsintressen. Sjukvården, landsbygden och socialförsäkringarna måste räddas.

Frågan är om Starmer kommer prioritera sin egna bas innan parlamentsvalet. Den brittiska arbetarklassen lurades att rösta för Brexit och Tories sist. Ganska lite tyder på att Starmer kommer orka hålla kurs vänsterut.

I såväl Storbritannien som här hemma i Sverige gäller samma sak. Högern verkar vara rökt böckling, men det betyder inte att vänstern kan simma lugnt.