Det ryska folkets sak är vår

Även om utvecklingen i den forna stormakten förskräcker, är ett Natomedlemskap inte lösningen.

Att en av världens nygamla supermakter går till parlamentsval på söndag passerar i de flesta medier som en stilla viskning. Åtminstone i jämförelse med upptrissade bevakningen av det amerikanska presidentvalet. Ointresset skrämmer, även om det kanske inte är så förvånande.

För det ryska valet är i praktiken betydelselöst. Kreml har makten i ett fast grepp och partierna som tillåts ställa upp är alla lojala med Vladimir Putin. Systematiska trakasserier av oppositionella och fusk med vallistor gör att söndagens val varken blir fritt eller öppet. Den ryska demokratin är numera så ihålig att den alltmer liknar en välsnickrad Potemkinkuliss. Eller som Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare, formulerar det: »Ju närmare parlaments- och presidentvalet vi kommer, desto tydligare blir det att Rysslands politiska elit vill begränsa och minska medborgarna deltagande i den politiska processen.«

Putins regim bildar ett slags auktoritärt utropstecken i en samtid som belönar demagoger och destruktiva populister.

Och i skuggan av den ryska statens glidning in i mörkret rustar omvärlden för konflikt. Sverige aviserade häromdagen att försvaret avser ha permanent militär närvaro på Gotland för att möta »ett försämrat omvärldsläge«. Borgerliga tyckare och självutnämnda experter använder utvecklingen i öst för att tvinga in Natofrågan mitt på den politiska scenen. Ett svenskt medlemskap framstår då inte bara som nödvändigt — utan oundvikligt.

Övertoner från debattörer som vill plocka billiga och kortsiktiga poänger gynnar ingen utom auktoritära och nationalistiska krafter. Den farliga leken med känslostormar och politiska passioner drabbar i slutändan själva demokratin. Medborgarna förlorar.

Det är en sak att inse att Rysslands krympta demokrati och aggression mot omvärlden är farlig och destruktiv. Det är en annan att tro att svaret ligger i militär upprustning eller medlemskap i en militärpakt som grundades under kalla kriget. Gårdagens instrument och analyser löser inte vår tids säkerhetspolitiska konflikter.

Vad vi snarare borde bekymra oss över är hur samtidens konflikter spelar Ryssland i händerna. Utvecklingen i Syrien får, paradoxalt nog, Putin att framstå som en garant för fred och stabilitet. I demagogernas guldålder har den ryska regimen blivit något av experter på att vinna slaget om informationen. Statliga medier och propagandakanaler pumpar ut rätt version av verkligheten, friserar sanningen där det behövs. Kritiska röster trycks tillbaka.

Efter det förra ryska parlamentsvalet 2011, som präglades av omfattande korruption och valfusk, fylldes landets gator med massiva protesttåg som kanaliserade folkets vrede. Putins hårda nypor slog tillbaka mot regimen. Lärdomen från den gången är att verklig förändring växer underifrån, från vanliga människor som organiserar sig för rättvisa och demokrati. Inte genom blind kapprustning och slagord från kalla kriget.