Jag vände mig mot min far, pekade på bilen och frågade varför presidentens bild till och med fanns på bilarna. Pappa stannade och sa högt ”hon är bara ett barn”. Nu har syrierna trotsat rädslan.
Jag var liten, minns inte exakt hur gammal, kanske 9 år. Jag hade just landat på Damaskus flygplats och min pappa kom för att hämta mig. Jag hade varit borta från Syrien i något år och glömt hur presidentens bild, Hafez al-Assad, täckte varenda yta. När vi var på väg att hoppa in i en taxi insåg jag att även bilens rutor var prydda med diktatorn.
Jag vände mig mot min far, pekade på bilen och frågade varför presidentens bild till och med fanns på bilarna. Svaret uteblev och i stället stannade min far upp, tittade snabbt till höger och vänster, blev nervös och sa sedan högt: ”Hon är bara ett barn, hon är bara ett barn”, som en försäkran – så nåden skulle vara på min sida – ifall någon hade hört oss. Hastigt lämnade vi flygplatsen och från och med den dagen lärde jag mig att frukta ”det okända”.
Att bygga en fruktan kring det okända är en taktik som den syriska regimen har använt flitigt. Alla har varit rädda för att hamna i klorna på regimen och dess säkerhetstjänst, utan att egentligen veta vad exakt som kan inträffa. Vissa hamnade i fängelser, blev torterade. Många försvann och kom aldrig hem igen. Samtidigt ville regimen sällan lämna spår efter sig. Därför saknades det kroppar, bilder, bevis och tydlig dokumentation.
Men 2011, när syrierna trotsade rädslan och började våga säga ifrån, ändrade regimen sin skrämseltaktik. Nu skulle människor i stället bli rädda för ”det kända”. Regimen började medvetet lämna lemlästade kroppar synliga. De såg även till att filma dödsoffren för att sedan sprida bilderna på nätet. Döda barn insvepta i filtar har blivit ett av regimens signum. Ett tydligt meddelande adresserat till folket.
Radhika Coomaraswamy, FN:s särskilda sändebud för barn i väpnade konflikter, sa efter sitt besök i landet att hon aldrig tidigare har sett en sådan brutalitet mot barn som i Syrien. Unga flickor och pojkar har gripits, torterats, avrättats och används som mänskliga sköldar. Några barn har berättat om hur de har kidnappats och förts till en militärbuss. Där fick de sitta invid fönsterrutorna. Så att inga rebeller skulle våga skjuta på bussen. På så sätt kunde militären transportera utrustning igenom rebellfästen medan barnen tittade ut genom rutorna.
Bilderna och rapporterna har nått hela världen.
Ändå verkar de progressiva krafterna handlingsförlamade. Det har ifrågasatts om upproret i Syrien är folkligt eller om det är ett uttryck för stormaktsspel. Andra har varit oroliga för islamistiska gruppers framfart.
Många i min bekantskapskrets i Sverige har frågat mig om alternativet är bättre än Assad. Det är samma fråga som har gjort att Bashir al-Assad har kunnat sitta kvar så pass länge. Genom att spela ut grupper mot varandra i Syrien och varna för alternativen har han byggt en maktbas på osäkerhet och rädsla för framtiden.
Men revolutionen har för alltid brutit denna status quo. Frågan om framtiden ligger nu i folkets händer. Därmed är Assadepoken överspelad – hur länge den än klamrar sig fast vid makten.
När jag blickar tillbaka på 9-åriga jag i taxibilen och på det då skräckslagna Syrien inser jag att något stort redan har hänt. Folk är inte längre rädda för regimen, de uttrycker sina åsikter och framtiden ligger öppen.
Detta är en avgörande skillnad, en revolutionerande händelse som världens progressiva krafter måste erkänna och stötta.
Somar Al Naher, skribent med rötter i Syrien
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
