Begreppet stagflation myntades under 1970-talet. Västvärldens ekonomier tyngdes av låg tillväxt, hög arbetslöshet – och hög inflation. Allt det onda på en gång vilket inte borde vara möjligt.
Normalt brukar inflationen öka under en högkonjunktur samtidigt som arbetslösheten är låg. Det motsatta gäller i en lågkonjunktur: hög arbetslöshet och låg inflation.
Men stagflation är den normala konjunkturutvecklingens onda tvilling: hög arbetslöshet och hög inflation. Monsterhybriden av alltihopa. Det sämsta av två världar. Ett tvåhövdat monster som bits från två håll och politiken biter dåligt tillbaka: åtgärder som dämpar inflationen medför ofta höjd arbetslöshet och vice versa.
Den svenska konjunkturen har bromsat in snabbare än väntat. Redan i april skrev Anders Borg ned sin tillväxtprognos och när regeringen nyligen samlades för budget och kräftor, var det dags för nästa nedskrivning. I julibarometern från Konjunkturinstitutet har stämningsläget i ekonomin "gått från svagare än normalt till mycket svagare än normalt".
Men samtidigt som konjunkturen viker har inflationen tagit fart. Den ligger på sin högsta nivå på femton år och den 3 juli höjde Riksbanken styrräntan från 4,25 till 4,50 procent. Igår kom så ytterligare en höjning.
Hög arbetslöshet och hög inflation. Det börjar lukta stagflation. Pär Nuder nämnde S-ordet på DN Debatt redan förra hösten och frågan är om vi nu ser en repris av "That 70s show" och vad som i så fall bör göras.
Den internationella avmattningen kan inte skyllas på regeringen. Däremot spädde skattesänkningarna på 65 miljarder mitt i den högkonjunktur som vi nu lämnat snarast på inflationen och utan dessa hade regeringen idag dessutom haft ett större manöverutrymme.
Kampen mot dagens inflation på 4 procent är redan förlorad och riksbankens strategi är framåtriktad. Men: hur ska en centralbank kunna brottas både med hög inflation och lägre tillväxt? Andra centralbanker gör samma sak. I en neråtgående konjunktur är man likväl beredd att höja räntan och därmed förstärka inbromsningen.
Nu behöver ekonomin stimuleras, men borgerligheten är fortfarande mer intresserad av ideologisk renlärighet än av verkligheten. Skattesänkningar prioriteras framför offentliga investeringar, trots att grupper som redan har det bra, om de får mer pengar i en lågkonjuktur, knappast ökar sin konsumtion utan istället sparar, vilket alltså inte sätter fart på ekonomin.
Det brukar heta att en vecka är en väldigt lång tid i politiken. Regeringen verkar däremot fortfarande låst vid en ekonomisk politik framförhandlad för tre år sedan och det är oroväckande.
Barbara Ehrenreich skrev i en berömd formulering att "med allt detta prat om stimulans av ekonomin skulle man kunna tro att den var ett enda stort klitoris". Och det ligger något i det. Även om ekonomisk politik naturligtvis inte är ens närmelsevis lika komplicerat som kvinnokroppen: det krävs lite fingertoppskänsla.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
