»Det var det som hände i Tyskland«

Söndagskrönikan Ett samarbete mellan moderater och sverigedemokrater gynnar dem båda. M får hjälp att slå undan viljan till jämlikhet och SD får hjälp att peka ut vem som är problemet. Men det är ett högt spel för Ulf Kristerssons ambition att driva klassisk högerpolitik, skriver Veronica Palm.

”Jag förstår inte hur han inte kan se bakom hörnet. Det var det som hände i Tyskland.” säger förintelseöverlevaren Hédi Fried till DN dagen efter att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson möttes i veckan. Det var ett för Sverige historiskt möte när ledarna för det tidigare regeringsdugliga högerpartiet och det högerpopulistiska rasistiska partiet, sätter sig ner med sina respektive gruppledare och närmaste medarbetare för att sondera möjligheter för en gemensam framtid.

Hédi Fried säger i samma intervju att hon inte kan förstå hur Ulf Kristersson kan vara så naiv. Jag tror tyvärr inte det är naivitet som får Ulf Kristersson att uppfylla Jimmie Åkessons våta dröm. Han ser hur högerledare runt om i Europa kan behålla makten med stöd av extremhögern. Om Kristersson ska klara av konststycket att klamra sig fast och ta makt krävs att han speedar upp normaliseringen av Sverigedemokraterna. Han är inte naiv, möjligen desperat.

Kanske så desperat att han inte ser vad som sker i nästa steg. Den antidemokratiska högern har aldrig någonstans tackat den demokratiska högern för hjälpen att bli rumsrena. Tvärtom. Om Kristersson tror att Åkesson kommer kunna hjälpa honom att långsiktigt få makt så visar historien och omvärlden på motsatsen. En extrem höger tar stöd och får legitimitet från den traditionella högern för ett eget maktövertagande. Vi ser det i land efter land i Europa och för att använda Hédi Frieds ord: ”Det var det som hände i Tyskland.”

Samtidigt ser vi hur det också i land efter land har spräckt klassallianser och tilltron till den politiska kraft som har som sitt huvuduppdrag, och inte sällan som en del av sitt namn, att värna löntagarnas villkor och arbetarklassens möjligheter. En populistisk höger spränger in kilar för att förblinda vanligt folk. Genom att lägga hudfärg på ojämlikheten kan de peka ut en del av befolkningen som oförtjänta av att vara en del av det gemensamma, rent av farliga. De pekar på den nya timanställde städaren i butiken som hotet mot kassabiträdets välfärd, inte den som håvar in vinsterna för båda deras arbeten.

Jag förstår Moderaternas lockelse i att samarbeta med ett högerparti som kan vinna arbetarklassväljare, men det är en farlig väg.

Jag förstår Moderaternas lockelse i att samarbeta med ett högerparti som kan vinna arbetarklassväljare, men det är en farlig väg. Att offra den sista strimman liberalism och anständighet bara för att få makt är slutet för moderaterna så som vi känner dem. Men också ett direkt hot mot arbetarrörelsen, inte bara långsiktigt (vi vet vad som skedde i Tyskland) utan också här och nu. För när hudfärg accepteras som ett sätt att skikta människor så spräcks allianser som har gemensamma intressen, oaktat hudfärg.

Ett sammanträffande som nästan känns ödesmättat är att samma dag som Ulf Kristersson tog Moderaterna in till samtal med Sverigedemokraterna så var jag på release av Sandro Scoccos nya bok Och några, antar jag, är ok! om invandring för en växande ekonomi och om främlingsfientlighetens hot mot ett omfördelande välfärdssamhälle. Teorin är att om du skiktar ett samhälle och målar ut vissa individer som inte förtjänta av att ingå i det så slår du undan själv grunden för omfördelning för jämlikhet.

Omfördelning för jämlikhet förutsätter att en överväldigande del av befolkningen anser att den som får del av det gemensamma har rätt till det, att det inte är hens fel att den hamnat i arbetslöshet, råkat bli sjuk eller vad det nu är som gör att den under en period behöver extra stöd. Men tanken om att vissa inte förtjänar vår solidaritet, inte är en del av vi, drar undan förutsättningen för omfördelning, med resultatet att ojämlikheten fortsätter växa. Och det blir än lättare att peka finger åt någon annan som roten till det onda.

Ett samarbete mellan Kristersson och Åkesson gynnar alltså dem båda. Kristersson får hjälp att slå undan viljan till jämlikhet och Åkesson får hjälp att peka ut vem som är problemet. Men det är som sagt ett högt spel för Kristerssons ambition att driva klassisk högerpolitik. Dels måste han skaka av sig anständighet och liberala värdering och historien visar att långsiktigt är det bara de värderingsgods som Åkessons parti vilar på som är vinnare. ”Det var det som hände i Tyskland.”