Krönika Årets julkalender är mer än ett magiskt äventyr. Sällan har flickors villkor nu och då visats med ett sådant ömsint allvar. Men Mira och Rakel som byter tid och kropp med varandra är snarare feministiska gränsöverskridare än socialrealistiska offer.
Fler än jag har i år införlivat ett dagligt avsnitt av »Mirakel« till decemberrutinerna. Årets julkalender i SVT är en tittarsuccé, och inte utan anledning. Författaren Peter Arrhenius och regissören Calle Åstrand har fått till ett äventyr som både är mysigt, lite uppfostrande och spännande, helt i sagans anda och tradition.
Som fantasyvän fascineras jag av hur smart de fått till sitt övergångsobjekt: Det konstgjorda svarta hålet som slitit sig och ger de båda huvudpersonerna den välbeställda unga fröken Rakel (Bibi Lenhoff) från 1920 och föräldralösa Mira (Sarah Rhodin) från 2020 möjlighet att byta plats, tid och kropp med varandra. I skrivande stund undrar jag hur de ska få till det när tidsbytena nu har ändrat historien.
Som barnboksnörd njuter jag av alla de klassiska elementen som är på plats: Barnhemmet, de föräldralösa barnen, förväxlingen, de stridande bröderna, resorna ut i världen för att utföra hjältedåd, de barnsliga och inkompetenta vårdnadshavarna i såväl slott som koja. Även dessa delar av en ädel sagotradition, inte minst hos Astrid Lindgren.
Min feministiska ådra gläds åt att vi här har en julkalender där flickorna tar täten, får superkrafter och modet att spränga gränser
Och min feministiska ådra gläds åt att vi här har en julkalender där flickorna tar täten, får superkrafter och modet att spränga gränser, medan storebrorstrygga Galad (Emanuel Kielin) i nutid och den fattiga pojken Sören (Ossian Nordh) i dåtid är mer av ordningssamma ögonöppnare. Roller flickor annars ofta tilldelas.
Lisa Magnusson, ledarskrivare i DN ser detta som svårslagen socialrealistisk misär. Och visst, Mirakel innehåller både barnaga, elaka lärare, dumma giriga vuxna och fattigdom. Det är konstigt att kalla barnhemmet för just ett HVB-hem, även om författare måste få ta sig friheter. Men värre har vi sett. Gamla herrgården med de två barnen som enda boende är allt annat än elände med sitt glittrande julpynt och spännande vind full av gamla minnen – plus ett hemligt svart hål. Hon som tar hand om dem (Babben Larsson) är förvisso håglös men en snäll och välmenande vårdare.
Miserabla barndomsöden är mer regel än undantag i barnlitteratur och film med fantasyinslag. Harry Potter växer upp hos en hemsk fosterfamilj. Bo Vilhelm Olsson i Mio min Mio försvinner en kväll spårlöst från sina fosterföräldrar, som förresten ändå ville ha en flicka. Karl Lejonhjärta är ett sjukt barn som ligger ensam hemma medan mamma arbetar. Vi vet att sagor innehåller onda människor, övergivna barn, att det lyckliga slutet inte gäller för alla.
Att barn i sagor är oälskade och lämnade är även det flitigt förekommande. Varför det är så går att spekulera i och tolka, inte minst djuppsykologiskt ur olika perspektiv. Freudanhängaren Bruno Bettelheim och Jungförespråkaren Marie Louise von Franz är några av de tyngre. Mirakel hänger med på den traditionen.
Skillnaden här är att flickorna får ta hjälterollerna. De får både känna orättvisorna inpå bara kroppen och försöka göra något åt dem. Behoven finns både i snöfattiga 2020 och elektricitetsfattiga 2019. Båda tidsepokerna tar fram att det snart är dags för kvinnor att få rösta. Bristen på frihet gör Rakels mamma lika neurotisk som Madickens migränplågade. Den håglösa barnhemsbossen visar att inte heller 2020, när rösträtten fyller 100 är det helt enkelt att bara ta tag i sitt liv.
Rakel-Mira i 2020-miljön upplever förvisso friheten att alla får vara Lucia (och ingen pepparkaksgubbe). Samtidigt som det avrivna plåstret från hennes skyddade värld på herrgården också ger henne inblick i vad hån och mobbning på sociala medier kan innebära.
Och när Mira-Rakel från 2020 försäkrar lille Sören som inte får gå i skolan: »Du kan bli vad du vill« är det lika osant nu som då.
Via sin förvandling till Rakel lär sig Mira hårdhänt villkoren för den flicka som ska bli en fin dam, antingen hon vill eller ej. Inga språngmarscher utomhus, inget utsläppt hår, och viktigaste kunskapen är att sköta hem och ge order åt tjänstefolk.
Men mina tankar går mer till subversiva frihetsskildringar i flickböcker som Unga Kvinnor av Louisa M. Alcott än till socialrealism a la Moa Martinsson eller Solveig Olsson-Hultgren. (Vars läsvärda bok Nya tider för övrigt handlar om arbetardottern Rebecka som drömmer om att få utbilda sig till småskollärarinna just året 1920.) Och framförallt till fantasygenrens möjligheter att ifrågasätta realismen.
De farliga tidsresorna visar ännu tydligare hur jaget och personligheten utmanas. Precis som i många andra berättelser med fantasyinslag låter denna inte barnen stå maktlösa inför ödet och händelsernas gång. Historien kan ändras genom resor i tiden, i Harry Potter, som i Mirakel. Intressanta konflikter uppstår i genrens anda när Rakel och Mira får syn på sig själva genom att plötsligt inte ha en välbekant miljös förväntningar och reaktioner på sina handlingar. De hör en främmande röst ur sin mun, ser sig i spegeln med både igenkänning och avstånd och undrar: «Vem är jag?« Precis som Forskaren Rosemary Jackson visar i »Fantasy the literature of subversion« är just spegeln metafor för ett »själv« förvandlad till någon annan.
Realism är bara ett sätt att bekräfta dominanta idéer om hur verkligheten ser ut genom att organisera dem genom en berättelse, säger hon. Fantasy hjälper oss att överskrida gränser och verkligen tro att en annan värld är möjlig. Att det finns relationer mellan uppenbart orelaterade fakta. Förmodligen hade hon gnuggat analyshänderna av förtjusning om hon kunnat ta del av berättelsen om två flickor som byter identitet och sekel med varandra genom en tunnel i tiden.
Julkalendrarna sedan 1960 har varit av skiftande kvalitet. Sällan håller de sig så konsekvent till den klassiska, magiska genren som i år. Sveriges Television har all ära av sin 60-årspresent till tittarna. Och jag undrar som alla andra hur detta ska sluta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
