fredagsKRÖNIKAN Vi befinner oss redan bortom ”the point of no return”, där kampen för såväl liberala som socialistiska värderingar har förlorat. Och om vi ska ta den politiska strömning som nu dominerar världen på allvar, krävs det att vi börjar förstå kulturpolitik, skriver Jenny Lindahl.
10-talet blev ett ganska speciellt decennium. Det började med att ingen trodde att SD skulle komma in i riksdagen, men det gjorde de. I mitten trodde ingen att Trump skulle vinna presidentvalet, men det gjorde han. Nu i slutet tror ingen att M/KD/SD snart kommer ta över styret av Sverige, men det kommer de.
En del historier innehåller en dramaturgisk vändning där hjälten eller protagonisten helt enkelt ger upp. Som när Frodo i härskarringen-trilogins upplösning är på väg genom Mordor. På väg uppför Domedagsberget lägger han sig ner och yrar. Han orkar inte gå ett enda steg till. Bördan av ringen som ska förstöras i bergets vulkaniska inre är för tung. Allt hopp är ute. Men Sam lyfter upp sin vän och bär honom uppför berget. Historien slutar lyckligt i en utdragen slutberättelse där alla trådar OCD-aktigt ska knytas ihop. Men härskarringen förstörs, vilket är målet.
Ibland är resignation en förutsättning för att de åtgärder som är nödvändiga för att nå målet kan vidtas.
Ibland leder resignation inte till nederlag. Ibland är resignation en förutsättning för att de åtgärder som är nödvändiga för att nå målet kan vidtas. En perspektivförskjutning som gör att det går att få syn på det hopp som behövs för att kunna tända gnistan och erbjuda motstånd.
Jag tror att vi som håller på med det politiska spelet på olika sätt, vi som tycker till om vad som är klyftiga strategier och inte, vi som bedömer vad som går hem och vad som flyttar vilka väljare till vilken position, vi som som studerar polls och drar slutsatser, det är dags för oss att ge upp. Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker. Släppa önsketänkandet om att det trots allt går ganska bra. Lägga ner de tillkämpat hoppfulla spekulationerna om att om bara det här eller det här händer, om den ena eller andra profilen kring någon käpphäst blir tydligare, kommer allt att vända.
Storymässigt befinner vi oss redan bortom ”the point of no return”, där kampen för såväl liberala som socialistiska värderingar har förlorat. Det hände någonstans i mitten på decenniet. Inte på grund av att S har varit dåliga, eller på att alliansen inte kunde hålla ihop, utan det är en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden, och som inte kommer att hejdas genom en socialdemokratisk testballong eller triangulering.
2020-talet skulle istället kunna bli ett decennium där vi
- Accepterar att världen ser ut som den gör
- Säger som det är om vad som behöver göras
- Börjar jobba för det som vi vet är rätt och riktigt istället för det som vi tror går hem
Acceptera det här: ganska troligt är att det blir en konservativ-nationalistisk regeringsbildning som tar vid 2022. Och den kan mycket väl ha tillräckligt många mandat för att inte behöva kompromissa med vänster och liberaler. Och om vi ska ta den politiska strömning som dominerar världen på allvar, krävs inte minst en sak: att vi börjar diskutera och förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå. Det är inte en planhalva där man vinner en massa väljare, men det är en planhalva där man vinner eller förlorar det stora spelet.
Jenny Lindahl är chef för Arena Opinion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
