Detta måste regeringens produktivitetskommission fokusera på

Krönika Regeringens produktivitetskommission är välbehövlig. Men det är centralt att den hämtar analytisk kraft i de nya perspektiv och den nya forskning som har vuxit fram de senaste decennierna. Det skriver Daniel Lind. 

För några veckor sedan presenterade finansminister Elisabeth Svantesson inriktningen på regeringens välbehövliga produktivitetskommission. Hon var då tydlig med att en förbättrad produktivitet för att klara den globala konkurrensen, är en förutsättning för fortsatta reallöneökningar för Sveriges löntagare och innebär att vi kan få mer välfärd per skattekrona. Det är också mer än 30 år sedan en liknande utredning genomfördes i Sverige. Vi lever idag i ett annat land – och i en annan värld. I ett tjugotal OECD-länder finns i dag någon typ av produktivitetskommission.

Utifrån tillsättandet av regeringens kommission beskriver jag därför i en kommande artikel i tidskriften Ekonomisk debatt hur svensk produktivitet har utvecklats det senaste halvseklet och diskuterar några perspektiv som kommissionen måste beakta.

I början av 1990-talet, när den tidigare utredningen slutförde sitt arbete, var utsikterna dystra. Svensk produktivitet hade under två decennier utvecklats sämre än i jämförbara länder. Vad som har hänt därefter är att Sveriges produktivitet inte har ökat snabbare än under åren 1970-90, men att den har ökat något snabbare än i jämförbara länder. Motorn i den här utvecklingen är en historiskt hög produktivitetstillväxt i industrin, men även tjänstesektorn har utvecklats väl i förhållande till andra länder. Svensk byggsektor har utvecklats lika remarkabelt dåligt som i andra länder.

Vilka är då världens mest produktiva länder?

Med den senast tillgängliga statistiken framgår det av artikeln att Sverige är världens femte mest produktiva land. Före Sverige ligger Norge, Irland, Danmark och Belgien. Omedelbart efter kommer USA och Tyskland. År 1970 låg Sverige på tredje plats och 1990 på fjärde. 

De här åtta perspektiven är självklart inte uttömmande, men de är nödvändiga för att regeringens produktivitetskommission ska landa rätt i sin förståelse för svensk produktivitets grundläggande drivkrafter och utmaningar.

Innan kommissionen börjar fundera på konkreta reformförslag för att förbättra Sveriges absoluta och relativa produktivitet, är det centralt att den hämtar analytisk kraft i de nya perspektiv och den nya forskning som har vuxit fram de senaste decennierna. Till dessa hör, utan inbördes ordning, följande.

• Ingen samhällsmodell kan visa vägen. De mest produktiva länderna har mycket olika samhällsstruktur. Den här mångfalden har vuxit sig starkare över tid och blir särskilt tydlig när andra utfall beaktas. Länder som Belgien, USA och Irland underpresterar i termer av medborgarnas välbefinnande, givet sin produktivitetsnivå. I Norden kombineras hög produktivitet med hög social rörlighet.

• Arbetsmarknaders funktionssätt. Även i detta fall har intresset för en standardlösning minskat. Den resa som OECD har gjort sedan början av 1990-talet är illustrativ. Då låg fokus nästan enbart på sänka skatter, mindre generös a-kassa och minskad anställningstrygghet. Därefter har fokus alltmer riktats mot sådant som kollektivavtal, arbetsmarknadsrelationer och det ekonomiska värdet av en inkluderande tillväxt. Produktivitetens mänskliga sida spelar i dag en mycket större roll än tidigare. En god arbetsmiljö med ett utvecklande arbetsinnehåll är produktivitetsdrivande. Ledarskapets betydelse har tidigare underskattats.

• Fördelning av produktiviteten. OECD lyfter även fram den växande skillnaden mellan produktivitetstillväxt och reallöneökningar som vi ser i många länder. Detta riskerar att minska löntagarnas stöd för en produktivitetsdrivande politik. Därtill skapar det här gapet en typ av permanent devalvering. Som den världsledande ekonomen Daron Acemoglu uttrycker det: ”När arbetsgivarna tvingas betala högre löner är deras incitament att öka produktiviteten högre.” 

• Företags marknadsmakt. Forskning visar att arbetsgivare har makt att sätta lön under de anställdas produktivitet. Den här lönesättarmakten minskar sysselsättningen och sänker produktiviteten. På motsvarande sätt har företagens möjligheter att höja sina försäljningspriser över sina kostnader ökat. Det kan leda till mindre investeringar och färre innovationer. Därför är det avgörande att skilja på pro-business och pro-market. Företag med marknadsmakt leder till samhällsekonomiskt ineffektiva marknader. 

• Systemproduktivitet. Miljöskador innebär att dagens produktivitet kan underminera förutsättningarna för framtida produktivitet. Den kortsiktighet som vanligtvis präglar produktivitetsanalyser hotar därför samhällsekonomins långsiktiga systemproduktivitet. För att minska den risken krävs att naturkapitalet fullt ut inkluderas i de kapitalstockar och produktivitetsmått som används för att förstå ekonomins utveckling. 

• Produktionskedjans produktivitet. Globaliseringen och en växande tjänstesektor binder samman företag, branscher och länder på ett nytt sätt. Det betyder att användningen av inhemskt och utländskt inköpta insatsprodukter spelar en större roll för produktiviteten. Därför bör produktivitetstänkandet fokusera mer på produktionsprocesser: hur hela produktionskedjan bidrar till produktens produktivitet.

• Kunskapsbaserad kapital. Tjänstefieringen och strukturomvandlingen innebär även att produktiviteten har blivit mer beroende av ”mjukt” kapital. Det handlar inte bara om forskning och utveckling, utan även om sådant som patent, databaser, varumärken, kunskapsintensiva tjänster och vidareutbildning. Därför är det centralt att bredda kapitalbegreppet till att mer explicit inkludera detta mjuka kapital. 

• Hybridarbete. Det växande hybridarbetet kan innebära en ökad produktivitet. Om så är fallet vet vi ännu inte och chefer och medarbetare gör ofta olika bedömningar. Men i dagsläget tycks allt fler forskare luta åt att produktivitetseffekten är positiv. En välrenommerad amerikansk forskargrupp uttrycker det så här: ”De bästa bevisen vi har pekar i riktning mot att organiserat hybridarbete förbättrar de anställdas och företagets produktivitet”. 

De här åtta perspektiven är självklart inte uttömmande, men de är nödvändiga för att regeringens produktivitetskommission ska landa rätt i sin förståelse för svensk produktivitets grundläggande drivkrafter och utmaningar. I detta ligger även att inte blunda för de målkonflikter som kännetecknar vår ekonomi och vårt samhälle. Den politiska viljan att stärka svensk ekonomis produktiva förmåga leder med nödvändighet till moraliska avvägningar som bör lyftas upp på bordet och belysas så allsidigt som möjligt. Om detta uppnås vore det en välgärning så god som någon.

Daniel Lind