Fredagskrönika Tyvärr är alla rykten om envåldshärskarens död sällan mer än just rykten, och även om det stämmer är maktstrukturerna ofta mer solida än vi vill tro.
För några dagar sedan bröt det ut en storm av spekulationer i sociala medier – är Vladimir Putin sjuk?
Orsaken var en video från ett möte mellan Putin och hans försvarsminister Sergej Sjojgu. Putin satt nedsjunken i sin stol och greppade hårt om bordsskivan. Kremlologerna hajade till. Det måste vara Parkinson!
Det är inte heller första gången Putin omges av rykten om svår sjukdom. Enligt Expressen har det gått rykten att han omger sig av en ”brigad med läkare”, bland annat experter på cancer. Under pandemin har han också varit frånvarande under långa perioder, och hans mötesrum, där han sitter flera meter ifrån sina medarbetare och besökare, ger intryck av en president som är livrädd för bakterier.
Som ett brev på posten sprids även rykten om psykisk sjukdom.
Kan kriget förklaras av att Putin inte är vid sina sinnens fulla bruk?
Det vore enkelt, ja, till och med något av en lättnad, om förklaringsgrunden var så enkel. Om krigets orsaker var koncentrerade till en individs ångest över den annalkande döden.
Mer effektivt att stötta motståndet
Tyvärr är det sällan så enkelt.
I själva verket, och jag vet att jag skrivit detta tidigare, men det tål att upprepas: diktatorer omges alltid av rykten om svår sjukdom.
När jag började resa till Burma för snart 25 år sedan var de flesta jag mötte från den demokratiska oppositionen övertygade om att juntaledaren Than Shwe var dödligt sjuk. Säkert var det bara en tidsfråga innan han skulle gå bort.
När jag i veckan träffade Giaconda Belli, poet och författare från Nicaragua, berättade hon att liknande rykten sprids om Daniel Ortega, revolutionsledaren från sent 70-tal som nu omvandlat sig till envåldshärskare och brutal diktator.
Samma sak med president Duterte i Filippinerna. När jag reste dit för några år sedan mötte jag aktivister som var övertygade om att presidenten regelbundet företog hemliga resor till en cancerklinik i Kina.
För att inte nämna Nordkoreas Kim Jong-un. Under pandemin gick han under jorden i flera månader. Var han död? Sjuk? Och när jag började visa sig offentligt igen spreds rykten om att det egentligen inte var han. Styrdes landet av en body double?
Det finns förstås ett givet skäl till alla dessa rykten. Diktatorn är hatad, styr över ett system som dödar och förtrycker. Systemet ger inga intryck av att krackelera. Diktatorns död skulle kunna bli startpunkten för något nytt.
Men dels är det nästan alltid just rykten. Även om den eller den envåldshärskaren skulle vara sjuk verkar denne i så fall nästan alltid klara sig undan med livet i behåll.
Dels hänger auktoritära system nästan aldrig på en enda person, även om vi gärna till tro det. Under diktatorn finns en maktapparat som kommer göra allt för att upprätthålla status quo. Se bara på Kuba. Eller Zimbabwe. Eller varför inte just Nordkorea.
Det hindrar inte att ett skifte vid makten kan vara startpunkten för förändring. Men det kräver att det finns krafter och strukturer som önskar detta. Och för den som vill förändring är det nog mer effektivt att stötta dessa än att hoppas att det är en klinisk diagnos som ska sätta stenen i rullning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
