Revolutionen i Egypten har vällt fram genom världen som en allt starkare ström. Först försiktigt rapporterad – med undantag för al-Jaziras direktsändningar och sociala mediekanaler – för att slutligen bryta igenom bruset och ta över även de mest motsträviga bland dagstidningar.
Egyptiernas politiska mod står, som flera andra poängterat, i paritet med Berlinmurens fall och slutet på Sovjetkommunismen 1989. Med den skillnaden att Egyptens folk inte har en Gorbatjov att hålla i handen – ingen högt uppsatt förändringsbenägen makthavare som bereder vägen, ingen enad världsopinion som verkar i bakgrunden för att krossa systemet. Det gör de egyptiska protesterna, liksom dem i Tunisien, än mer beundransvärda.
På den nionde dagen av protester slog regimen tillbaka. Mubaraktrogna gäng har attackerat civila demonstranter med övervåld, de har kidnappat, misshandlat och dödat journalister och konfiskerat deras arbetsredskap. Demonstranter har slagits blodiga och dödats. Ingen vet i dagsläget hur många, men människor har fortsatt att strömma till Tahrir – Befrielsetorget.
Hosni Mubarak har gjort allt i sin makt för att klamra sig fast vid makten. Han har avskedat regeringen och ersatt den med säkerhetstjänstkomplexets nickedockor, han har till slut avgått som ordförande för regeringspartiet.
Västvärldens makthavare har hållit diktaturen under armarna i decennier. De har gjort det på grund av överdriven islamistskräck, för att Egypten och Mubarak villigt infört den sorts ekonomiska chockreformer som får Friedmanianer och investerare att skratta hela vägen till banken. Och för att Mubaraks Egypten har hållit ockupationen av Palestina under armarna. Detta samtidigt som det egyptiska samhället slitits sönder under politiskt förtryck och stegrande klassklyftor tiger i sina elfenbensslott.
Silvio Berlusconi kallar Mubarak för ”den visaste av män”, Tony Blair väljer epitetet ”godhetens kraft”. Samtidigt som Egyptens befolkning riskerar livet för friheten väljer EU:s och USA:s utrikes- och premiärministrar och presidenter att tiga. Det är ofattbart svekfullt.
De egyptiska händelserna visar framför allt på två saker. Att revolutioner och samhällsförändring är fysiska berättelser som görs med trotsande, modfyllda kroppar. Och att västvärldens så omhuldade demokratiarbeten drunknar i fega mantran om ”stabilitet” och ”demokratisk utveckling”, och inte har andra ledstjärnor än maktbevarande mumlanden.
Västvärldens fega reaktioner på egyptiernas makalösa mod borde säga oss något mycket viktigt om tiden vi lever i, och om demokratins sorgliga tillstånd. Vilka värden som anses viktigast, vilka intressen de så kallade folkvalda representanterna verkligen representerar.
Om Olof Palme varit vid liv hade han förmodligen sagt: Diktaturens kreatur, det är vi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
