Vi måste reda ut hur det beundrade ANC har har blivit ett arrogant maktparti. Då får inga kor vara heliga, skriver författaren i en replik.
I Carl Thams och Bengt Säve-Söderberghs artikel låter det som om jag har gett mig ut för att med vett och vilja slå hål på en älskad berättelse: den om det goda ANC som räddade Sydafrika från inbördeskrig och Sverige som apartheids besegrare.
Så var det inte. Jag var i början lika fångad av den berättelsen som alla andra. Men när jag vistades i Sydafrika månader i sträck under flera år och talade med folk och läste litteraturen visade det sig att det inte var lika enkelt. Också ANC hade gjort sig skyldig till grovt våld. Svenskarna – vi som bojkottade Koo-marmeladen, den enda prisvärda som fanns på marknaden på 60-talet – hade lite naivt trott att ANC var en fredsrörelse.
När jag skriver att “vi” var naiva menar jag också mig själv. Att döma av reaktioner jag fått var jag inte ensam. Detta kallas nu ”ett häpnadsväckande påstående”.
Likaså att stödet till Sydafrika var hemligt. Det beror på hur man läser: svenskarna ville att kampen mot apartheid skulle stödjas, men sättet och omfattningen – Sverige var ibland ensam givare om man undantar den militära hjälpen – ville man inte skulle bli känt och själva dokumentationen var hemligstämplad.
För att ta det enkelt. Jag var förvånad över det omfattande våldet från ANC och att det sanktionerades från ledningen. Jag ville veta om det officiella Sverige kände till det och skulle ha givit stöd ändå. Jag ställer frågan till svenska diplomater verksamma vid den tiden i boken och de flesta besvarar den med ja.
Jag ställde också frågan hur man ställde sig till ANC:s anspråk att vara ensam motpart och deras försök att undantränga andra partier – i fråga om zulupartiet Inkatha ”krossa dess ledare Buthelezi”. Jag tycker det är en berättigad fråga att ställa om man representerar ett demokratiskt land som Sverige där ett flerpartisystem finns. Buthelezi, som alltid varit mot apartheid och för Mandelas frigivande, gjorde i slutet av förhandlingarna några märkliga manövrar, inklusive hot om valbojkott. Jag anser inte detta berättigar ett krossande eller en evig svartmålning av honom. Höger var han förstås.
Men det verkar tyvärr som om det inte är tillåtet att söka svaret på att varför ANC nu uppför sig som det verkade det i en enpartistat, med maktmonopol och misstänkliggörande av andra röster, genom att titta på dess förflutna, eller att ställa upp frågor eller hypoteser. Särskilt inte om man gör det med hjälp av ”vita” eller dubiösa källor, nämligen medarbetare på det oberoende liberala forskningsinstitutet SAIRR.
I Sydafrika anklagas dessa för att vilja ”längta tillbaka till apartheid” – sådant är debattklimatet. Jag ställer en hypotetisk fråga om ANC:s våld, som lanserats av en av dessa, och konstaterar att hon ej har bevis. Men att det finns andra som också tänker så.
Jag har naturligtvis många källor till vad jag skriver – också den samling av intervjuer med 296 sydafrikanska politiker verksamma 1985–2005 som fredsforskaren professor Padraig O’Malley gjorde med var och en nästan varje år under tjugo år. Där ser man också hur mångfasetterad bilden var, hur situationerna skiftade, och hur också Richard Goldstone länge inte kunde hitta bevis för sin tes om tredje kraften.
Det han till slut fann motsvarade inte hans ursprungstes. Däremot fanns naturligtvis både vita provokatörer, representanter för den vita regimen, Inakatha och ANC med som agerande. Hur allt hängde samman är inte fullt klarlagt. Det kan möjligen bli det senare om debattklimatet blir öppnare. Om inte alla agerande hinner dö.
Jag tror ibland att jag började med arbetet på min bok för tidigt. Nu kommer flera vittnesmål. Den dåvarande brittiske ambassadören Robin Renwick har gett ut en ny bok, apropå det världsläge jag anklagas för att inte beskriva. Irina Filatova (om sovjetlänken), Stephen Ellis (om ANC i exil) och Anthea Jeffery (om folkkriget och nu om BEE, svart ekonomisk egenmakt), Alex Boraines besvikelse på ANC är bara några exempel.
För på något sätt måste man ju reda ut hur det tidigare beundrade ANC kunnat bli dagens arroganta maktparti och ändå få stöd av befolkningen vid val. ”Jag röstar på ANC, inte på Zuma”, som en ung väljare sade till mig.
Mitt bidrag med den här boken är att skapa debatt kring en viktig del av historien där alla frågor ännu inte är besvarade och inga kor får vara för heliga.
Disa Håstad, journalist och författare till boken Brusten regnbåge– Mandelas krossade dröm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
