Det är kanske bättre att samhället möjliggör levande, spontan och kritisk kultur snarare än beställer pallvis med nytryck av Macbeth?
Det ligger bara hundratalet meter från tunnelbanestationen i Alby. Biblioteket är det naturliga navet för unga som gamla, krökta över datorer, eller bläddrande i någon av bokhyllorna. För några år sedan var jag med i ett projekt som hjälpte nyfikna ungdomar med läxorna.
Den som besöker toaletten lägger märke till en intressant detalj: Två av de kvadratiska kakelkilarna föreställer bokryggar. “Röda rummet”av August Strindberg, “Ett öga rött”, av Jonas Hassen Khemiri.
Symboliken är viktig.
Biblioteket invigdes för omkring tio år sedan. Men enligt DN:s ledarsida räknas verksamheten och innehållet inte till verklig kultur. Måndagens ledarstick viftar ivrigt med den moraliska pekpinnen och rynkar på näsan åt regeringens satsning på miljonprogramskultur. “Klotter är inte kultur”, konstaterar Susanna Birgersson. I stället är det Shakespeares alster som måste forslas till förorten för att banka kulturellt vett i massorna.
Högerns snäva kultursyn vittnar om en djup och viktig ideologisk klyfta. Enligt DN handlar kultur om att fylla bågnande bokhyllor med klassiska verk, på tryggt avstånd från samhällets rörelser utanför. Ett sådant synsätt innebär i själva verket att man kväver kulturens själva syre – framåtrörelsen och kopplingen till tidsandan.
Kulturen är ventilen, motrörelsen, i ett samhälle där klyftorna och segregationen har accelererat. Alternativet till ett samhälle där kommersialism och konsumtion sipprat in i mer eller mindre alla rum. Därför är det omöjligt att, som borgerliga opinionsbildare tycks vilja, kliniskt separera kulturen från demokratin. De förstärker, förutsätter, varandra. Kulturens huvudsyfte är inte att vara en förströelse framför en kakelugn i innerstaden – den finns till för att spränga ramarna för hur vi uppfattar samhället.
Den danske författaren Klaus Rifbjerg uttrycker det bäst:
“Kultur är bensin och eld i röven, ett skäl till att inte sitta stilla, men att hela tiden flytta sig, att finna takten inte i det taktfasta men i den stora obestämbara rytmik som är vårt gemensamma villkor.”
Arbetarlitteraturen. Filmmediet. Spelmediet. Genom historien har klassförakt och reflexmässig konservatism hämmat verklig utveckling. Svensk utbildning liknar alltmer en själlös arbetskraftsfabrik, där humaniora och språk strukit med foten under arbetslinjen som moraliskt rättesnöre.
Gemensamt för de mest intressanta kulturuttrycken de senaste decennierna är att de uppstått ur socialt armod. 1979 föddes hiphop ur ruinerna av stadsdelen Bronx, när någon tjuvkopplade in ström via en lyktstolpe och samplade trummorna ur gamla soullåtar. För sådan är den, kulturen. Oberäknelig, otämjbar och oregerlig.
Och då kanske det är bättre att samhället möjliggör levande, spontan och kritisk kultur snarare än beställer pallvis med nytryck av Macbeth?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
