I döda liberalers sällskap

Håkans HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om döda liberaler och hur en lärare kan väcka slumrande elever i skolbänken. 

Det liberala partiet verkar antingen försvinna eller splittras. Kanske är det därför jag tillbringar mina tankar i några döda liberalers sällskap.

Tidningen Hallandsposten startades redan 1850 av boktryckaren Peter Jeunsen, som flyttat till staden vid havet, Halmstad, från Jönköping. Författaren Valfrid Göransson beskriver honom som ”en radikal svärmare, gripen av de idéer som efter revolutionen i Frankrike 1848 spred sig i Europa”. Även Hallandspostens senare nya ägare (efter en tidig konkurs) slog fast att tidningen skulle ”kämpa för värnandet av de kvarlefvor av folkets makt som ännu finnes” samt för att återvinna ”folkets forna inflytande på allmänna angelägenheter”. Man undrar vilken epok de hade i åtanke.

Hallandsposten gick senare under beteckningen ”frisinnad”. Från 1969 kallade den sig ”obunden liberal”. Jag kan inte minnas så många ledare i Hallandsposten när jag växte upp som fastnat i mitt minne. Men den behöll nog möjligen åtminstone delvis traditionen från den tiden. Men det finns också en radikalare och intressantare del av tidningens historia. Viktor Larsson är i dag en tämligen bortglömd publicist. Eller ”Larsson i Halmstad” som han kallades under sin korta tid som ledamot i andra kammaren. Valfrid Göransson skrev en bok om hans tid och liv: Viktor Larsson. Liberal och socialist som i sin titel i mångt och mycket sammanfattar hans position och politiska utveckling.

Viktor Larsson var årsbarn med Axel Danielsson och de påminner, inte minst genom sin vassa penna, verkligen om varandra. De studerade samtidigt i Uppsala på 1880-talet. Om de träffades är inte dokumenterat. Men de var båda med i den radikala studentföreningen Verdandi. Axel Danielsson blev chefredaktör för Arbetet i Malmö. Viktor Larsson flyttade
hem till Halmstad och tog över Hallandsposten.

Han föddes i Veinge församling, där fadern var lärare. Hans välskrivna och ofta polemiska texter gjorde honom känd och uppmärksammad och citerad av radikala läsare runt om i landet. Efter Axel Danielssons tragiska bortgång under 1800-talets sista timmar var Viktor Larsson påtänkt att ta över chefredaktörsposten på Arbetet. Viktor Larsson ville enligt egen utsago inte gå i flock, det har, skrev han, ”aldrig legat för mig, allra minst i den triumferande flocken”. Men han solidariserade sig allt mer med den framväxande arbetarrörelsen och närmade sig successivt socialdemokraterna. Här spelade inte minst de arbetsmarknadskonflikter som rörde rätten att organisera sig en betydelsefull roll, det handlade om ”varje människas oförytterliga rättighet att genom fredlig sammanslutning främja sina intressen”.

Föreningsrättskampen utspelade sig parallellt med rösträttsstriden. Vid en avgörande arbetskonflikt vid Wallbergs företag i Halmstad och Oskarström tog Viktor Larsson entydigt ställning för arbetarnas sak. Medan prästerna predikade att vilddjurens tecken stod inristat i de strejkande arbetarnas panna. Repressionen från arbetsgivarna var brutal. De tog förstås in strejkbrytare och avskedade misshagliga arbetare. Viktor Larsson radikaliserades och blev allt mer kritisk till sina liberala vänner som enligt honom vacklade, han talade rentav om ”liberalismens dekadens”. 1901 blev han invald i andra kammaren på en vänsterlista stödd av liberaler och socialdemokraterna. Där satt vid den här tiden bara en socialdemokrat, nämligen Hjalmar Branting.

Larsson satt visserligen bara i ett år. Men valde under den tiden att bli medlem i den socialdemokratiska arbetarekommunen i Halmstad. Och blev därigenom den andra socialdemokraten i den andra kammaren. På ett arbetarekommunmöte tog han upp frågan om att också bilda en lokalavdelning till Frisinnade landsföreningen, som hade konstituerats 1902, i Halmstad. Han fick stöd för förslaget. Och även några andra av medlemmarna i arbetarekommunen gick in i den frisinnade föreningen. Episoden berättar att under en period överlappade frisinnet/liberalismen och socialdemokratin varandra. Viktor Larsson var skoningslös i sin kritik mot den konservativa högern men solidariserade sig med Hjalmar Branting i striden mot Hinke Bergegrens våldsbejakande bombagitation med vilken han inte hade något överseende. Viktor Larssons penna uppskattades särskilt av det nya socialdemokratiska ungdomsförbundet och särskilt Zeth Höglund. De delade säkert ett upproriskt temperament. Larsson var en folktribun utan talarstol, men med en effektiv penna, som verkligen betydde något under de här åren i staden men delvis uppenbarligen också för andra radikala andar på andra ställen. Hallandsposten blev nu något av ett inofficiellt språkrör för arbetarrörelsen, trots sin liberala hemvist.

Precis som Axel Danielsson dog Viktor Larsson ung, endast 35 år gammal 1908. Zeth Höglund, sedermera den socialdemokratiska vänsterns stora namn och under en period ledare för kommunistpartiet, vakade vid Larssons dödsbädd. Hans griftefärd blev majestätisk, stora folkmassor följde hans sista resa i staden. Dessförinnan hade han legat på lit de parade i Folkets hus stora sal. Vid graven talade prästen SM Petri som dock, skriver Zeth Höglund, inte ville tala i egenskap av präst ”utan som den forne läraren och vännen”. Bengt Lidforss talade för Arbetets och det socialdemokratiska partiets räkning. Ernst Svensson för Hallandsposten. Fredrik Ström för ”den socialdemokratiska prässen” och Zeth Höglund för den socialdemokratiska ungdomen.

Bengt Lidforss minnestal finns återgivet i en bok med Viktor Larssons skrifter. Urval och levnadsteckning som Zeth Höglund gav ut på Fram förlag ett par år senare: ”Aldrig blänkte hans klinga så stark och stålad, aldrig föll hans hugg så täta som när anblicken av orättvisor satte hans blod i svallning.” Ja, det fanns nog ett sätt att uttrycka sig som också tillhör historien. Men möjligen också ett större mått av allvar. Inte undra på att en av arbetarledarna i staden inte lyckades frambringa sin hyllning, som Valfrid Göransson skriver: ”Smeden S. F. Berggren, Viktor Larssons vän och stridskamrat samt socialdemokraternas förste representant i stadsfullmäktige, skulle ha talat för Halmstads arbetarekommun men blev så överväldigad av rörelse att han inte kunde få fram ett ord. En annan framträdande man inom arbetarrörelsen, typograf John R. Svensson, steg fram och läste upp talet från Berggrens manuskript.” En talade och rörande episod, som väl berättar om att klass alltid också kommit i uttryck i dåligt och gott självförtroende.

Viktor Larsson är nog tämligen bortglömd i dag. Inte ens Höglunds antologi kunde riktigt hålla hans minne levande. På Västra kyrkogården står ändå en bautasten vid Viktor Larssons grav med inskriften ”Arbetare och vänner av hans penna reste vården.” Och Valfrid Göransson som långt senare dokumenterade Viktor Larssons gärning fick själv sparken från sin anställning som ledarskribent på Hallandsposten. I romanen Avrättningen beskriver han dramatiken: ”Han var ledarskribent. Men han sveks. Av arbetsgivaren. Av kamraterna. Var fanns pressens frihet?”; ”när ägarintressen vill förvandla ledarspalten till en megafon för borgerliga värderingar, då finns det lydiga redskap som ställer upp.”

Gustaf Andersson i Rasjön

Långt senare i historien gick jag på Sannarpskolan i Halmstad. En annan tid med nya konfliktmönster. Långt från Viktor Larssons Sverige. Men min historielärare var liberal och folkpartist. Han försökte med blandad framgång intressera oss för det förflutnas landskap. Sven Borgström är nog för mig sinnebilden för en bildad humanist och liberal under senare delen av 1900-talet. Han var lokalpolitiskt aktiv och satt i kommunfullmäktige för Folkpartiet.

När jag skulle skriva min uppsats i tredje ring om inskränkningarna i demokratin under andra världskriget tyckte han nog att jag hade för många vänsterböcker på litteraturlistan. Så han lånade ut sitt ex av liberalen Gustaf Andersson i Rasjöns memoarer till mig. Jag hade sett en pjäs av Fria pro och forskningsprojektet Sverige under andra världskriget hade kommit med ett stort antal intressanta forskningsbaserade och gedigna böcker som jag läste. Ja, vilka konstiga saker en tonåring kan få för sig att fördjupa sig i. Men Sven Borgström ville nog att jag inte bara skulle läsa Erlanders memoarer. Gustaf Andersson i Rasjön var partiledare och satt i samlingsregeringen under kriget. Jag lämnade tillbaka boken, läste nog mest det som stod om krigsåren. Men nu långt senare när historien har tagit ännu ett språng beställer jag ett ex på Bokbörsen och läser hela boken. Jag har under årens lopp mer och mer kommit att uppskatta personer som lånar ut böcker till mig om inte annat för att vidga mina och våra vyer. Och jag upptäcker att det var det socialdemokratiska bokförlaget Tiden som gav ut Rasjöns memoarer! Jag undrar om min historielärare ville säga något till mig när han lånade ut boken. Få mig på bättre politiska tankar eller berätta att det också fanns rätt vänsterorienterade liberaler, i varje fall med vår tids mått mätt?

Gustaf Andersson föddes i Rasjön i Dalarna. På den tiden var det vanligt att ledamöter med samma namn fick den ort eller gård de var bosatta i tillagt sitt efternamn, för att kunna skilja dem åt. I början av 1900-talet var högern protektionistisk, motståndare till rösträtten och försvarsvänner. Medan vänstern var frihandlare, anhängare av allmän rösträtt och fredsvänner. Där gick länge en central konfliktlinje i svensk politik. Sedan kom konfliktlinjen också att definieras kring ekonomiska frågor. Men det fanns vid den här tiden också en social skiljelinje. Högerns väljare var ofta mer förmögna. Vänsterns stödtrupper bestod mest av småfolk, arbetare och småbrukare.

Andersson i Rasjöns memoarer är inte någon blixtrande läsning direkt. Jag konsulterar som vanligt när det gäller sådana här saker Henrik Berggren som skriver om Rasjön i andra delen av sin trilogi om andra världskriget, som snart kommer ut. Han beskriver Rasjön som hederlig, men tråkig och saklig. Eller med ett norskt uttryck en riktig ”torrepinne”. Men han företrädde ändå en folklig liberalism som vi inte ser så mycket av i dag. Så jag tvingar mig ändå för min gamla historielärares skull igenom Från bondetåget till samlingsregeringen.

Rasjön är hård i sin kritik mot högern inte minst med utgångspunkt för agerandet i samband med bondetåget 1914, men verkar hysa respekt för många socialdemokrater, men inte alltid för de som lutade mer åt vänster. Men tiden då småbönder och arbetare röstade liberalt gick samtidigt mot sitt slut. Arbetarna gick till socialdemokraterna, arbetarrörelsen blev i vårt land socialistisk. Bönderna drogs snart till Bondeförbundet (i dag Centerpartiet) som bildades 1913. Folkpartiet blev ett idéparti med en stark medelklassprägel. Inte minst röstade många lärare liberalt, Folkpartiet var länge i mångt och mycket medelklassens och tjänstemännens parti. Samtidigt fanns en spänning mellan kulturradikala stadsliberaler och i kulturella frågor konservativt lutande frisinnade liberaler. Men idag? Ingen levande själ i Liberalerna vet väl vem Gustaf Andersson i Rasjön var.

Mina lärare

Det är ändå slående hur mycket våra lärare präglar oss. Jag minns min historielärare på gymnasiet och är glad att han lånade ut en bok till mig. Många lärare brann verkligen för att förmedla kunskap och ge oss verktyg för att själva hitta ut i världen och livet. Jag minns med värme lågstadielärarinnan som hunnit bli pensionär men som varje dag tog sin cykel från Halmstad till byskolan i Trönninge. Historielektionerna i mellanstadiet finns kvar. Min tysklärarinna på högstadiet hade ett gott öga till mig, jag var snäll och väluppfostrad. Min samhällskunskapslärare på Engelbrektskolan som öppnade upp våra ögon för världen och berättade spännande saker om Förenta Nationerna.

På gymnasiet hade nog många av lärarna sin bakgrund på gamla läroverken. De var verkligen kunniga och brann för sina ämnen men var inte alltid så bra på att förmedla sina kunskaper till ungdomar av 70-talets kaliber. Sten Fåhre däremot visste hur han skulle väcka oss där vi slumrade i våra skolbänkar. Under samhällskunskapslektionerna kunde han när han skulle berätta om Europa hoppa upp på en bänk och skrika ”här är EFTA” och sedan upp på en annan och proklamera ”här är EEC”. Saker man minns. Han beskrevs och betraktades som lite egen. Han påstods bo hemma med sin mamma. Men jag minns ändå att jag tänkte att han visste vad han pratade om. Han kunde mycket. Han imponerade på oss, eller i varje fall mig.

Nu läser jag att han reste runt i mycket i världen. Han behärskade otaliga språk. Efter pensioneringen flyttade han till Frankrike där han hade flera lägenheter. Halmstad besökte han bara på sommaren. Men i slutet av sitt liv kom han tillbaka till Sverige och dog på ett sjukhem i Getinge år 2001. Han efterlämnade 40 miljoner kronor som han ska ha tjänat på aktier, kanske hjälpte hans samhällskunskaper honom när han köpte och sålde tillgångar i olika företag. Pengarna donerade han till Högskolan i Halmstad som varje år delar ut stipendier i till studenter vid utvecklingsingenjörsprogrammet på högskolan. Sten Fåhre hade doktorerat på Handelshögskolan i Göteborg av 60-talet på ”Studies in Spanish citrus cultivation”. Då var det väl inte många här i landet som ens hade varit Spanien. Annars hittar man inte så mycket om Sten Fåhre på nätet idag. Vem var han egentligen?

Han föddes i Ludvika. Utbildade sig i Göteborg. Men hamnade som lärare i Halmstad. Jag hittar bara en artikel skriven av Civilekonom Sten Fåhre i Svensk Tidskrift, högerpartiets och moderaternas Svenskt Tidskrift som numera ges ut Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift (ägt av Ydstedt Holding AB). Artikeln är från 1951 och handlar om ”Det moderna Portugal och den portugisiska korporativismen”. Den en rätt saklig beskrivning av det portugisiska samhällssystemet från diktaturåren. Extremt välskriven. I centrum står förstås Oliveira Salazar som var envåldshärskare under 40 år av diktatur. Fåhre påminner om att Salazar utbildades vid jesuitskolan i Vizeu och skriver ”propagandan har framhållit att Salazar skiljer sig från övriga diktatorer, därför att han är en mycket god katolik”. Var min samhällskunskapslärare konservativ? Fanns här en sympati för den portugisiska samhällsmodellen, eller åtminstone en underliggande förståelse? Det är i varje fall inte en svavelosande kritik mot diktaturen. Jag kan inte låta bli att spekulera i vad han egentligen tyckte och tänkte. Var han politiskt engagerad? Men det enda jag har att gå på är en artikel som publicerades för 70 år sedan. Kanske är det ändå så att Viktor Larsson, Gustaf Andersson i Rasjön, Sven Borgström och Sten Fåhre alla kastar sin skugga över vår tid. Oavsett om vi är medvetna därom eller inte.