Fredagskrönikan En mycket gammal bok om att vara instängd. Och en hyfsat färsk om utrotade länder. Jonas Nordling söker svar i historien.
Rumsarrest i 42 dagar. Det blev domen för Xavier de Maistre efter att olovligen ha duellerat. Eller som han själv uttryckte det: fått en affaire på halsen.
Så kunde det gå till på 1700-talet, speciellt när män med förvridna hedersideal fick ta plats. Få lärdomar finns väl att dra från denna tid kan tyckas, även om vissa (män) fortfarande verkar tro att vi lever på 1700-talet.
Men Xavier de Maistre skrev även en bok om sin instängdhet som plötsligt kändes lockande: Resa i mitt rum. I dessa pandemitider kunde kanske en hel del matnyttigt återfinnas för oss 2020-talsmänniskor som likt Xavier ofrivilligt försatts i rumsarrest. Tänkte jag, och letade upp den lilla skriften i bokhyllan.
Jag inför härmed ett nytt sätt att resa, slår Xavier inte så ödmjukt fast redan i första kapitlet:
Den glädje man känner vid att resa i sitt rum, är skyddad för människors rastlösa avund, och den är oberoende av ödets nycker.
Och i 42 kapitel, ett för varje dag, får vi sedan följa honom på denna resa, i ett rum som mäter trettiosex steg i omkrets (när man håller sig tätt utmed väggen).
Så vi får noga får lära känna konstverken på väggarna, innehållet i hans böcker och hunden Rosine. Samt dessutom den trofaste betjänten Joanetti som ser till att Xavier får det han behöver trots att lönen hela tiden uteblir för tjänaren.
När Xavier väl släpps ut sörjer han att resan avbrutits, men gläds åt den metafysiska upptäckten av det han kallar det dubbla; att människan består av en själ och ett djur. Genom att släppa själen fri möjliggjordes flykten från det som först kunde uppfattas som ett fängelse, tycks han mena. En fin tanke, som då kanske till och med var originell, men som vid läsning i vår tid inte känns särskilt upphetsande.
Tvärtom är det väl bara att konstatera att Xavier löste sin situation på samma sätt som många av oss bemedlade har löst vår coronatillvaro. Själens flykt absolut, även om tavlor (och för en del också böcker) har ersatts av serier på Netflix. Joanetti heter numera Foodora, och har lite bättre betalt, men inte mycket.
Vi som gillar de mest udda av nationers dödsorsaker fick under förra året vårt eget manifest.
Men vem var då denne Xavier de Maistre? Ja, han var militär, född 1763 och boken skrevs då han försatts i husarrest i Turin 1790. Hans bror, den då mer kände författaren och filosofen Joseph, såg till att den blev publicerad fyra år senare. Då hade Xavier sedan länge lämnat både sitt rum och det rike de båda växt upp i; Savojen som då hade erövrats av Frankrike efter att ha tillhört kungariket Piemonte-Sardinien. Ett rike vars namn jag knappt kände till, trots att det existerade i 500 år. Å andra sidan är historien full av nationer som av olika anledningar försvunnit från kartan.
Vi som gillar de mest udda av nationers dödsorsaker fick dessutom under förra året vårt eget manifest. Gideon Defoes senaste bok An Atlas of Extinct Countries är ett kuriosakabinett fyllt med anmärkningsvärda historier om nationer som inte längre finns. Defoe skriver helt enkelt deras dödsrunor. Fyrtioåtta berättelser, allt som allt.
Gideon Defoe är i första hand känd som författare till bokserien The Pirates!, som även filmatiserats med framgång. Och under arbetet med dessa verk som bygger på historiska händelser ska han samlat på sig dessa bonusfakta om insomnade nationer. (Han har även skrivit en bok om hur djur har sex, så nyfikenhet verkar vara en av hans drivkrafter.)
Defoes bok om utdöda länder är skriven för att roa, inte för att bygga en historieuppsats på. Men det är å andra sidan ingen dålig ambition i en tid där man bör uppskatta alla försök till humor. Och det är svårt att inte skratta när Defoe underhållande berättar historien om de extremt kortlivade länderna The Great Republic of Rough and Ready i Kalifornien och den anarkosyndikalistiska Sovjetrepubliken på Nargö. För att inte tala om hur James Harden-Hickey fick hållas som prins över ett alternativt (och obebott) Trinidad till dess att britterna skulle dra atlantkabeln till Brasilien. Eller hur en liten del av ett kanadensiskt sjukhus plötsligt blev möjligt att annektera för Nederländerna ett par minuter så att ett kungabarn i exil kunde födas i sitt rike för att inte förlora kronan.
Nationalromantiken av det sistnämnda slaget är närmast sagolik, medan historien om Prins James I av Trinidad kunde platsat i Kalle Anka (bortsett från att Harden-Hickley tog livet av sig).
Berättelsen om hur Ståthållardömet Carnaro skapas av Gabriele D’Annunzio, och inspirerar Mussolini är också fascinerande. Men framför allt skrämmande och värd att påminna om närhelst någon pratar om strid i nationens namn. Summan av Defoes bok är nämligen att skratten oftast fastnar i halsen, eftersom det gång på gång visar sig att nationalismen i alla dessa former oftast slutar illa, med krig och elände som följd.
Sista kapitlet i Defoes bok: Jugoslavien. Dödsorsak: Ingen ansåg längre att de var från Jugoslavien.
Så hur gick det då för Xavier? När Frankrikes revolutionsarmé invaderade Savojen tog han sig till Ryssland, där han tog värvning. Han sårades vid strider i Kaukasus, gifte sig med en släkting till tsaren och dog i Sankt Petersburg 1852. Hur det gick för Joanetti tycks ingen ha brytt sig om.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
