Ferguson går inte att isolera och betrakta som en avvikelse från samhället i övrigt.
Tre minuter och sex skott, två i huvudet, var skillnaden mellan liv och död för artonårige Michael Brown. Skillnaden mellan en försummad förort bland andra och en internationell angelägenhet.
Ferguson går inte att isolera och betrakta som en avvikelse från samhället i övrigt. Människors vrede mot majoritetssamhällets övervåld på unga afroamerikaner är snarare en tändande gnista på mångårig diskriminering. Det är ingen enskild händelse med fristående aktörer. Det handlar om djupt rotade strukturer. Om makt. Och om offentlig rasism.
Den St. Louis-baserade Rapparen Tef Poes musik speglar en generation av unga afroamerikaner rädsla och längtan. Så fort han hörde nyheten åkte han till Ferguson, som numera styrs av undantagstillstånd och tungt beväpnad polis.
”Det var en de sjukaste nätterna i mitt liv. Vi hade en fredlig protest längs gatan och helt plötsligt eskalerade det. Polisen körde in stridsvagnar och bepansrade fordon. När solen gick ned liknade gatan en scen ur ’Full Metal Jacket’”.
Det är 20 minuter mellan Ferguson och Pruitt-Igoe, stadsdelarna som binder samman då- och nutid. När miljonprogrammet Pruitt-Igoe byggdes 1956 fylldes husen med en generation av afroamerikaner från södern. Modernitet och ljus ersatte fattigdom och misär, åtminstone tillfälligt. Efter inflyttningen var St. Louis politiker inte längre intresserade av att betala för underhåll och service. Krossade rutor, nedpissade hissar och knarkhandel. Pruitt-Igoe blev symbolen för majoritetssamhällets rädsla för svartheten – och startskottet för den vita flykten till etniskt rena villaenklaver. 1972 – bara 16 år efter att husen byggdes – vibrerade hela St. Louis av sprängladdningarna som fick de massiva, monolitiska huskropparna att kollapsa.
Pruitt-Igoe förblir ett sår i St. Louis själ, navet för en av USA:s skarpaste raslinjer. Watts, 1965. Los Angeles, 1992. Oakland, 2009. Ferguson, 2014. Många av de som en gång bodde där, i Pruitt-Igoe, bor nu här, i Ferguson. Då hoppades St. Louis kunna spränga bort problemen, nu går det knappast att blunda för upploppens inferno. Lika delar brutalt som bekant.
Dödsskjutningen visar att segregationen inte längre är en process, den är ett fysiskt tillstånd som gjorts bestående. Tragedin i Ferguson är berättelsen om rasismen och våldet. Om slaveriet som den varböld på den amerikanska folksjälen som ännu präglar kontinentens urbana kluster.
Tre minuter. Sex skott. Möjligen är händelserna tydligare och kontrasterna skarpare i Ferguson. Men ingenting säger att samma ingredienser, samma frustration och vrede mot klyftor och rasism bubblar även här. Paris 2004. Husby 2013. Den strukturella rasismens pris är för högt för att ignorera där som här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
