Vad är det som förklarar att alkoholismen och drogberoendet ökar och medellivslängden minskar bland amerikanska arbetare? Och hur hänger det ihop med den ekonomiska politiken i Sverige? Daniel Lind har läst en ny bok av 2015 års vinnare av ekonomipriset till minne av Alfred Nobel.

Skotten Angus Deaton tilldelades 2015 års pris i ekonomisk vetenskap till minne av Alfred Nobel. Enligt priskommittén fick han priset för sin analys av konsumtion, fattigdom och välfärd. I boken Deaths of Despair (Dödsfall av förtvivlan), utgiven för några år sedan och författad tillsammans med professorn och livskamraten Anne Case, fortsätter Deaton längs samma bana.

I den här boken gör de det genom att på djupet beskriva och försöka förstå varför den medelålders vita arbetarklassen i USA de senaste decennierna har drabbats av en snabb ökning av självmord, alkoholism och dödliga överdoser av legala och illegala droger. Sedan ett drygt decennium har den förväntade livslängden – till skillnad från i andra västländer – minskat för den här gruppen av amerikaner.

Vad är det som förklarar den ökade desperationen och olyckan?

Utvecklingen har, enligt författarna, framför allt sin grund i hur den amerikanska ekonomin (inte) fungerar, hur sjukvården är organiserad, hur medicinföretagen tjänar pengar på fler drogberoende och hur fördelarna med globaliseringen och teknikutvecklingen inte har kommit alla till del.

Politiska reformer som Chicagoskolan har inspirerat till de senaste tre, fyra decennierna inte har resulterat i det som utlovades

De anständiga jobben har därför blivit mer sällsynta och bristen på generell välfärd skapar osäkerhet och rädsla. Inkomstskillnaderna har skjutit i höjden och de faktiska möjligheterna i livet har för stora grupper minskat. Bakom detta hittar vi lokalsamhällen som har slutat att fungera, som inte längre skapar samma gemenskap och delaktighet. Etablerade familjestrukturer har upplösts. Mycket av det som skapar mening i livet har utarmats.

I sin purfärska, delvis självbiografiska bok Economics in America tar Deaton lite grann bladet från munnen och blir tydligare med hur han ser på sakernas tillstånd. Inte minst gör han detta utifrån den krock han upplevde när han i början av 1980-talet flyttade från universitet i Cambridge i England till Princetonuniversitet i USA.

Det han kom ifrån var en forskningstradition som betonade hur verkligheten var beskaffad och som riktade mycket fokus på inkomstskillnader, rättvisa och välbefinnande i bredare bemärkelse. Det fanns ett stort intresse för och en levande dialog med ledande filosofer och inte minst Amartya Sen har vid Cambridge därefter ägnat sin livsgärning åt frågor om inkomstskillnader, möjligheter och rättvisa.

Det Deaton mötte i USA var Chicagoskolans teoretiskt präglade tänkande, med kollegor som offentligt uttryckte att ”staten är stöld”. Mer grundläggande var, enligt Deaton, synsättet att politiken inte kan göra något åt inkomstskillnader – och om den försöker med det blir det etter värre. Regleringar, skatter och omfördelning fungerar inte eftersom politiker bara tänker på sig själva.

Politikens uppgift blir därför att maximera BNP-tillväxten genom att ge marknaden största möjliga spelrum. Den enda orättvisan uppstår om samhället inte tillåter ekonomin att växa maximalt i termer av kronor och ören. Fria marknader skapar både rättvisa och frihet. I ljuset av detta kanske det inte är så konstigt att en av Chicagoskolans främsta företrädare och 1982 års vinnare av ekonomipriset, George Stigler, har sagt att: ”Akademiska studier av nationalekonomi gör dig politiskt konservativ.”

Som för så många andra har det för Deaton blivit alltmer uppenbart att de fundamentala politiska reformer som Chicagoskolan har inspirerat till de senaste tre, fyra decennierna inte har resulterat i det som utlovades. Inte minst finns det en tydlig koppling mellan Chicagoskolan och framväxten av deaths of despair. Det är fråga om en politiskt initierad, kumulativ process som pågått under många decennier som till slut har lett fram till dagens situation.

Finanskrisen 2008–09 tycks ha inneburit ytterligare lök på (Chicago-)laxen. Om nu ekonomerna är så smarta och geniala som, enligt Deaton, de själva anser, varför kunde de inte förutse finanskrisen? Var det för att den dominerande uppfattningen under lång tid hade varit att alltmer komplexa finansiella instrument, några fås extremt snabba förmögenhetstillväxt och självreglering skulle leda till högsta möjliga BNP-tillväxt, som i sin förlängning skulle gynna alla, inklusive den vita arbetarklassen? Om det inte handlar om den här ideologiska blindheten, beror det då på att ekonomerna faktiskt inte förstod hur en finansialiserad världsekonomi kan fungera?

Oavsett vilket, resultatet av finanskrisen blev att bankerna och finansinstituten räddades av löntagarna samtidigt som de själva förlorade sina jobb, ramlade ner i fattigdom och fick gå från hus och hem. Tillsammans med det sjuka sjukvårdssystemet, cyniska medicinföretag, svagare fackliga organisationer och fallande reallöner gick det inte längre att blunda för att det politiska systemet var riggat för de få – och mot det stora flertalet. Ekonomin och samhället kunde inte längre generera de inkomster och det stöd som gör livet värt att leva.

Mycket av det intellektuella tankegods som drivit fram den här utvecklingen ser vi också i Sverige. Ett grundläggande och tydligt exempel på detta är vårt ensidiga fokus på att BNP ska växa – att samhällelig utveckling enkom ska mätas i kronor och ören. Med lite eftertanke är nog, gissar jag, de allra flesta överens om att detta inte är tillräckligt, men att den intellektuella ”räddningen” ligger i att många andra goda saker i livet samvarierar så starkt med BNP att BNP ändå ger en god approximation av mänsklig utveckling.

Förutom i USA har denna samvariation försvagats i många västländer de senaste decennierna. Skälet är enkelt: den politik som har sagts vara mest gynnsam för BNP-tillväxten har som grundläggande inriktning strävat efter att öka inkomsterna för de välbeställda och minska inkomsterna för de mindre bemedlade. De sociala och politiska konsekvenserna har kommit som ett brev på posten.

I ljuset av detta är det lätt att hålla med Deaton i hans uppfattning att dagens dominerande ekonomiska tänkande bör bredda sin tankeram – i riktning mot den mänsklighetens utveckling som stod i centrum för Adam Smith. Filosofin och sociologin behöver befrukta nationalekonomin, om syftet är att fler ska kunna leva ekonomiskt och socialt meningsfulla liv i en levande demokrati.

Frågan är hur detta skifte ska gå till när den allmänna marknadiseringen har resulterat i att starka intressen många gånger försvårar eller omöjliggör livskvalitetshöjande reformer. Vilka krafter finns det som kan utmana den här hegemonin? Hur ska vi dessutom, som Deaton uttrycker det, komma ifrån den ensidighet och den antiintellektualism som kännetecknar många medialt framträdande ekonomers politiska slutsatser – allt som oftast inom områden som de inte är experter på? Och slutligen: hur skapar vi ett samhällsklimat där fundamentala sociala problem, som deaths of despair, inte primärt handlar om att skuldbelägga enskilda, utan om en djupgående förståelse för hur samhällen i praktiken fungerar?

Som så många gånger förr fäster jag min tilltro till de fackliga organisationerna. Men under senare år är det uppenbart att avståndet mellan mina förhoppningar och den fackliga praktiken har vidgats. Frågan blir därför: måste vi se en svensk social explosion i paritet med deaths of despair innan kommunikationshetsen övergår i samhällskritik och en skarpare reformagenda?

Lågutbildade kvinnors fallande medellivslängd och gängvåldet bör kanske betraktas som en annalkande svensk version av deaths of despair. I ett sådant sammanhang är det möjligen lite pikant för LO och dess förbund att många av dagens ledande socialdemokrater tillhör den grupp av politiker som sitter med fingrarna djupast i Chicagoskolans syltburk.

Daniel Lind

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena