Landskrona blev Sverigedemokraternas första stora genombrott. 2006 fick de 22 procent av rösterna. Det förstärkte bilden av staden som ett problem – en plats att undersöka och granska, men också att moralisera över. Landskrona blev en angelägenhet för hela landet.
Under några år har femton forskare gjort en ovanlig djupstudie av staden. De har förvandlat siffror till kurvor, gjort intervjuer, långa fältstudier, och placerat Landskronas sällsynt hårda avindustrialisering i bredare perspektiv. Nu redovisar de sina slutsatser i antologin ”Hela staden” med Tapio Salonen, professor i socialt arbete, som redaktör och sammanhållande röst. De avslöjar egentligen inget nytt, men lyckas nyansera, sammanfoga och ställa viktiga frågor.
De redovisar sociala problem: arbetslöshet, klassklyftor, segregering och allmän misstro. Ofta klart värre än i genomsnittssverige. Men de tar också steget över till frågan varför situationen kidnappat Landskrona; varför problemen växt till en radikalt pessimistisk berättelse om nedgång och förfall som svept in hela staden i ett dunkelt kvällsskimmer. Man kan undra vilket som är värst: Den faktiska situationen eller ”problemberättelsens” grepp. Men också hur sambanden mellan dem ser ut, exploateras och omsätts i politik.
I ett enkelt men betydelsefullt avsnitt har Dino Viscovi under ett år läst insändare i Landskrona Posten. Genom att undersöka de små avgörande orden ”vi” och ”dom” utvecklas problemberättelsen till en ren dolkstötslegend. Att man med ”dom” menar invandrade, landskronabor med mörkare hudfärg, är självklart. Men Viscovi upptäcker hur det också innefattar stadens politiska etablissemang, myndigheterna och polisen: De har skändat Landskronas heder genom att öppna staden för invandring och förfall. Den egna eliten har huggit kniven i ryggen på de vanliga – vita – löntagarna.
Dolkstötslegenden länkar Landskrona till en större europeisk politisk offentlighet där den framkallas av rasistiska partier.
Tapio Salonen relativiserar ”problemberättelsen” genom att visa hur Landskrona faktiskt varit en attraktiv stad sedan 1990-talets andra halva med ganska stor inflyttning. Men de som flyttat in är mest svenskar med invandrarbakgrund. Deras berättelse om sin stad tränger aldrig riktigt in i den dominerande. Deras röster räknas inte, hörs inte utan reduceras i stadens medvetande till hotfullt gurgel från unga män med baseballkeps.
I bokens slutkapitel summerar Tapio Salonen och gör en viktig markering mot begreppet utanförskap, eftersom det koncentrerar all politisk energi på vissa invånare: Fattiga, arbetslösa och så kallade invandrare. I stället föreslår han begreppet desintegration – ett samhälle i sönderfall. Det inbegriper hela staden och alla invånare. Även rikedom, och rikas begär att isolera sig, bidrar till desintegrationen.
I Landskrona har kombinationen av faktiska problem, ”problemberättelsens” hindrande grepp och utanförskapspolitiken fått konsekvenser. Den kommunala välfärdspolitiken har blivit ovanligt restriktiv med krav på motprestationer för socialbidrag, som fått hård kritik från Socialstyrelsen, övervakning och kontroll av invånarna har skärpts och ”hårdare tag” blivit politiskt framgångsmantra.
Man kan undra varför just Landskrona hamnat i den här onda spiralen. Andra svenska kommuner, som Botkyrka och Södertälje, kunde utvecklats åt samma håll, men har inte alls gjort det. I studien saknar jag kommunalpolitiken. En granskning av den lokala socialdemokratin och fackliga rörelsen, som var maktens centrum i decennier, är oundviklig för att kasta ljus över frågan: Varför Landskrona?
”Hela staden” efterlämnar också andra viktiga frågor om förståelse av samtiden. De flesta inblandade forskare har valt att koncentrera sig på klass och inkomst som analysredskap. Det är uppenbart viktigt. Men räcker det? Måste man inte också använda strukturell rasism som ytterligare en ordnande infallsvinkel i en stad präglad av invandring? Och när jag läser förefaller Landskronas starka ”problemberättelse” ha en påtagligt manlig prägel. Är det så och vad innebär det i sådant fall för staden? Jag tror helt enkelt att kritisk samhällsanalys kräver intersektionella ambitioner – att man försöker se många likvärdiga maktperspektiv samtidigt.
Slutsatsen i ”Hela staden” är egentligen en svår uppmaning: Att skapa en politik som vänder desintegrationen, lokalt, nationellt och globalt. En jämlikhetspolitik utan den ”folkhemsnostalgi” Salonen pekar ut som modernt framstegshinder.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
