fredagskrönikan Med ett år kvar till presidentval i Frankrike så mobiliserar Macrons utmanare. Att en ex-president nu dömts lär spela roll, skriver Jonas Nordling.
Det är inte varje dag en före detta fransk president döms för korruption. Faktum är att när Nicolas Sarkozy fick domen i veckan, efter att ha försökt muta en domare, så var det första gången (åtminstone i modern tid). Visst, Sarkozys företrädare Jacques Chirac dömdes 2011, men det gällde förskringring av offentliga medel. Korruption och mutor är snäppet värre. Dessutom väntar ytterligare rättslig prövning för Sarkozy som även misstänks för olaga valfinansiering.
Om drygt ett år, april 2022, är det åter dags för Frankrike att välja president. Domen mot Sarkozy är då kanske bortglömd. Mer troligt är att den lär användas av toppkandidaterna för att peka på en maktfullkomlig och korrupt elit som de vill distansera sig från. Precis som sist, med andra ord.
Samtidigt som nyheten om domen mot Sarkozy når mig läser jag klart Fanny Härgestams kommande bok En by i Champagne. En ambitiös och välskriven berättelse om Rassemblement National (Nationell samling), partiet som tidigare hette Front National och länge styrdes av Jean-Marie Le Pen. Som bekant har hans dotter Marine lett partiet det senaste decenniet, och hon fick 34 procent av rösterna i slutomgången av det senaste presidentvalet 2017.
Vinnaren den gången, Emmanuel Macron, utmanade även han rådande strukturer och lyckades framstå som mer aptitlig än Marine Le Pen. Men 2022 lär han inte komma undan etablissemangsstämplen, som president är han ju tvärtom arketypen för makten. Slagläge för Marine Le Pen som förstås är revanschlysten, liksom hennes parti.
Fanny Härgestams kommande bok blir därför en perfekt påminnelse för oss svenskar om vad det är för parti Le Pen leder. Boken kan på sätt och vis därmed bli en sorts uppföljare till Bim Clinells numera klassiska De hunsades revansch, men med 20 års ytterligare perspektiv.
I Brachay, den specifika by som gett boken dess titel, brukade Marine Le Pen hålla årliga tal som uppmärksammades stort. Byn i sig har knappt ett hundratal invånare, och utmärkte sig tidigt som ett starkt fäste för Front National. I dessa delar av Frankrike är avståndet till Paris tydligt på många sätt. Invånarna känner sig bortglömda och många byar dör sotdöden. En perfekt plats för en politiker som vill bekräfta dessa medborgares existens.
Fanny Härgestam stannar kvar i byn, långt efter att alla kamerateam och nyhetsreportrar lämnat tillsammans med Le Pen. Och hon återvänder dit löpande under flera år för att verkligen förstå invånarna i den trakt som Marine Le Pen använder som symbol för sitt parti.
Från sin bas på det slottsliknande Montretout har familjen bedrivit en bisarr tillvaro där politik och privatliv gått hand i hand.
Men under tiden förändras just detta parti, byter namn och skrotar intresset för Brachay. Härgestam följer denna resa i realtid, och skildrar ett parti som (åter) skiftar karaktär för att nå sitt mål. Eller framför allt, skapar ett mål. Där Jean-Marie Le Pen mest verkade vara ute efter att vara en sprakfåle har Marine Le Pen långt tydligare maktambitioner, där de bortglömda byarna kanske inte är så viktiga i sig. Men en stor del av den kader som vuxit upp i partiets tjänst har etablerat sig i många av dessa regioner i periferin, och de är nu redo för nya utmaningar i mer lockande miljöer.
Nuförtiden är det ju närmast bortkastad tid att försöka definiera politiska rörelser som Le Pens. Men Härgestams bok är en nyttig påminnelse om den mylla som detta parti vuxit fram ur. Från sin bas på det slottsliknande Montretout (som Le Pen ärvde av cementmiljardären Hubert Lambert 1977 tillsammans med en massa pengar) har familjen bedrivit en bisarr tillvaro där politik och privatliv gått hand i hand. Konflikter och schismer har präglat partiets utveckling, precis som det parallellt har gjort för klanen Le Pen.
Familjen framställer sig gärna som outsiders, och i någon mån kan ju Jean-Marie Le Pen med bästa välvilja beskrivas som särling. Men hans barn och barnbarn är inga outsiders, snarare tvärtom. För en utomstående betraktare blir det därför svårbegripligt hur en så tydligt odemokratisk rörelse som deras kan locka så många väljare.
Svaret är förstås som vanligt att de flesta inte väljer Le Pen, de väljer bort något annat. Och då gäller det att positionera sig långt från dem som folk är missnöjda med. Domen mot Sarkozy lär därför spela Le Pen i händerna, i den mån någon minns detta om ett år. Hon kommer nog i alla fall göra allt för att påminna väljarna om den, inte minst för att locka ännu fler konservativa väljare som tappat hoppet om det republikanska partiet.
Rent generellt vet vi svenskar för lite om fransk politik. Men i och med britternas utträde ur EU finns många anledningar att skärpa oss på den här fronten (ofrivillig ordvits). När Fanny Härgestams bok når boklådorna är den därför värd att kolla in, inte minst för att den är ett exempel på tålmodigt journalistiskt arbete som det alltför sällan finns resurser att utföra, och som därför måste värdesättas lite oftare.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör och utgivare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
