Ska Tyskland och Frankrike lyckas övertala Portugal att söka hjälp i den pågående eurokrisen för att förhindra spridningseffekter? Eller får nya krispaket från EU och Internationella Valutafonden den motsatta konsekvensen – att eurokrisen bara drar vidare, att Spanien, Belgien eller Italien blir de nya dominobrickorna som faller?
Det finns ingen som vet. EU:s länder befinner sig på oprövad mark, i okänd terräng.
Euron föddes ur ett annat stämningsläge än dagens. I början av 1990-talet, efter murens fall, behärskades de europeiska ledarna och många medborgare av känslan av att man fanns vid en historisk vändpunkt, där allt var möjligt att göra, bara den politiska viljan fanns.
Men euron var felkonstruerad. De enskilda länderna hade inte längre räntan och växelkursen kvar som säkerhetsventiler. Samtidigt kunde unionen inte omfördela mellan fattiga och rika, mellan länder med svag konkurrenskraft och stark, eftersom man inte fick ha en gemensam skattepolitik. Precis det som sker i dag förutsågs då det begav sig av statsvetare, jurister och ekonomer, men det var politiken som styrde.
Entusiasterna brukar säga att kriser bara är bra för EU, eftersom varje framsteg föregåtts av kriser. Men det är nog inte så den här gången. I dag är 90-talseuforin borta, och politiken har på många sätt devalverat sig själv. Runt omkring i Europa växer nationalismen, tänk på dig själv och skit i andra. Det gångna året har opinionen i Tyskland nått orkanstyrka mot att landet är finansiell hjälpgumma åt sina fattiga EU-bröder.
EU:s beslutsfattare har under eurokrisen hoppat från tuva till tuva, hittat underliga nattliga kompromisser för att kunna göra avsteg från regelverket. Eftersom EU vare sig lagligen kan eller vågar gå in och sanera ruttna banklån, betyder räddningspaketen att privata bankskulder flyttar över till de offentliga räkenskaperna, vilket i slutändan kan betyda att några länder blir insolventa.
Europa skjuter också problemen framför sig så länge man inte ens försöker laga eurons konstruktionsfel, att den inte matchas av en gemensam skattepolitik. Den politiska drömmen med euron handlade ju inte i första hand om mynt eller sedlar, utan visionen om en gemenskap. Men klyftorna är gigantiska, till exempel mellan de fattigaste delarna av Bulgarien och finanskvarteren i London. Och ojämlikheten kommer att bli än större om euron ska räddas till priset av en nedrustning av välfärdspolitiken i land efter land.
Få vill ha ett sådant Europa, men inte en solidarisk tanke går att finna i den svenska debatten, bortom det årliga gnölet om några få usla slantar till EU:s budget.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
