Karl Marx skulle vara förtjust om att fått vara med och se sina egna ord besannas om att "allt fast förflyktigas" under kapitalismen. Men annars har han fel.
För det finns inget ödesbestämt i att banker nu ska krascha. Den senaste krisen kunde ha förhindrats, om fler velat lära av det förflutna.
Men när en katastrof på finansmarknaderna ska avvecklas, läggs grunden till nästa. Misstagen upprepas, fast i ständigt nya former. Precis som under den förra krisen har man sålt mycket lönsamma produkter, där man dolt att de inte klarar ett börsfall, eller som nu ett ras i bostadspriser.
Lagar och regler har inte hängt med i denna oavbrutna ompaketering av risker. Regeringar och riksbanker nöjer sig med att vara brandkår, men har avhänt sig möjligheterna att förebygga bränder.
Det som gör att Sverige riskerar att hamna i den globala malströmmen är att så många svenskar finns i skuldfällan. På samma sätt som under IT-bubblan, kommer det nu att visa sig att finansinspektionen och riksbankens huvudmål inte är att undsätta individer i trubbel, utan få systemet att överleva.
Men att konsumenterna inte ska vara rättslösa är i längden viktigare än att åter lappa och laga på det rangliga huset. De flesta inser att bonusar och andra feta belöningar skapar dåligt omdöme. När kriserna kommer vacklar de finansiella aktörerna mellan girighet och rädsla, och deras utsagor blir helt otillförlitliga.
Då är det viktigt att det finns opinionsbildare, som är fria att säga som det är. Istället mörkar de stora liberala tidningarna i Sverige att bonusarna medverkat till misstagen, och talar tyst om konsekvenser, som att det nya pensionssystemet nu hamnar i kris.
Henrik Brors skrev i DN häromdagen förhoppningsfullt att finansoron ger "chansen för en statsminister att framstå som en stark ledare". Men hittills har Reinfeldt bara delat ut hundralappar till medborgarna, vars ekonomiska marginaler ibland krympt med flera tusental kronor och snart kommer att krympa ännu mer.
Vad vi här ser i blixtbelysning är individens utsatthet. De små människorna är i händerna på krafter, som de inte själva kan styra, som kan möblera om i deras liv, slå deras ekonomi i spillror, kasta ut dem på gatan fysiskt och bokstavligen.
Efter Wall Street-kraschen 1929, massarbetslösheten och fascismens framväxt sa alla sansade människor: Aldrig mera!
En viktig del av Roosevelts "New Deal" var att lagstifta fram ett skydd för vanligt folk från finansmarknadernas envälde och godtycke. Han formulerade det som att han ville "driva ut månglarna ur templet". Varför säger ingen så idag?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
