Nu är och också de stora internationella finanstidningarna nervösa inför utgången av Europaparlamentsvalet.
Det finns inget ont som inte för något gott med sig. Hotet att högerextrema och rasistiska partier ska få stora framgångar i Europaparlamentsvalet i maj har gjort att EU:s demokratiska underskott plötsligt upplevs som ett stort bekymmer i tidningar som Financial Times och tidskrifter som The Economist.
Det är nomineringarna av kandidater till posten som ny ordförande i EU-kommissionen som upprört tidningarna. De namn som är aktuella är Martin Schulz för socialdemokraterna, Guy Verhofstadt för liberalerna och förmodligen Jean-Claude Juncker för de konservativa.
De här trötta gubbarna, är det något att möta allt mer fientliga eller ointresserade väljare med? undrar tidningarna bekymrat.
Och Financial Times tror att om folk minns vilka de tre är, förknippas trion med att ha ”deklamerat plattityder om europeisk enighet, samtidigt som teatern började brinna”.
The Economist skriver att om EU-kommissionen varit ett fotbollslag skulle man ha blivit nedflyttade en division, och tidningen för fram ett intressant alternativt namn, IMFs chef Christine Lagarde. Hon är också teknokrat men lite mer karismatisk och har i förhandlingarna om EU:s svältpolitik i södra Europa visat civilkurage nog att ibland gå mot strömmen.
Men bakom persondiskussionen kan man ana behovet av nya idéer som ska kunna förlösa Europa ur den vanmakt som nu råder.
För många pulserar alltjämt den gamla drömmen om ett mer politiskt Europa, med en tydlig uppdelning i höger och vänster, istället för att som idag där besluten blir kompromisser mellan mycket nyliberalism eller lite mindre nyliberalism.
Vänsterns roll i EU idag liknar dessvärre den som vänstern hade i flera av mellankrigstidens europeiska nationalstater, att stoppa de värsta borgerliga excesserna, samtidigt som nazism och fascism lurade bakom hörnet.
Det är en svindlande tanke om det till ny kommissionsordförande skulle väljas en 35-årig karismatisk kvinna, som gått till val på en gripbar och viktig fråga för alla européer. Till exempel att de många miljoner arbetslösa unga i Europa ska mobiliseras i en sameuropeisk kamp mot klimatförstöringen, till exempel att hitta på nya metoder för att förebygga och lindra de återkommande översvämningarna och skogsbränderna, och praktiskt på fältet genomföra sina förslag.
Men uppförsbacken för nya idéer är stor. Väktarna av den teknokratiska ordningen är många. Få bryr sig om klimatet. Ingen vill ha ett nytt fördrag som är förutsättningen för ett mer demokratiskt Europa. Nationalismen växer.
Men kampen för att politisera EU måste fortsatt föras. Hoppet är det sista som överger människan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
