Du kan inte agitera bort ett virus

ledare Coronapandemin har visat sig vara svår att placera in i populismens standardmall, och både Trump och Bolsonaro brottas med svikande väljarstöd. Men ökad ojämlikhet och osäkerhet efter pandemin kan göra att pendeln svänger igen.

Den som försöker dra några slutsatser av väljaropinionen i länder som drabbats hårt av coronaviruset har en svettig uppgift framför sig.

Det verkar helt enkelt inte finnas några tydliga mönster.

I Sverige stiger Socialdemokraterna som en raket. I vissa mätningar har partiet ökat med nästan 10 procentenheter sedan krisens början. Människors förtroende för regeringen ökar. Stefan Löfven höjs till skyarna (av de flesta) som en ansvarsfull statsman. Stödet är starkt för linjen att inte stänga ned hela samhället.

Det paradoxala är att stödet i andra länder varit lika starkt för en mer restriktiv politik i kampen mot pandemin. Även i Danmark, med sin hårdare linje, har stödet för regeringen ökat. Liksom i Finland eller Tyskland eller Frankrike.

Men det gäller inte alla regeringar i alla länder. Det intressanta är att krisen tycks ha missgynnat de mest högljudda populisterna och extremisterna.

I USA sjönk stödet för Trump som en sten under de första veckorna, när han gjorde allt för att förminska krisens allvar och hävda att hans regering hade allt under kontroll, trots att alla kunde se att Vita huset antagligen hade sämre koll än de flesta. Sedan ökade stödet för honom under några veckor, för att sedan sjunka igen. Just nu verkar Trump få svårt att vinna valet i höst, till och med mot en patenterat svag utmanare som Joe Biden.

I Brasilien har president Bolsonaro gått ett steg längre än Trump genom att inte ens nu, när det dör över 1000 människor om dagen, erkänna att viruset skulle vara ett problem. Till och med hans anhängare i militären talar om presidenten som ett problem. I flera europeiska länder har populismen samma problem.

Kampen mot viruset handlar om resultat, inte om popularitet eller effektiva punchlines i politiska debatter.

De som försökt göra populism av viruset har så här långt misslyckats, vare sig det handlat om att skylla på kineserna eller invandrarna eller – från andra sidan – hävda att virusets utbredning beror på rasismen.

Ändå borde det ytligt betraktat funnits en grogrund för just populism. Dess kärna är ju att anspela på rädsla och människors känsla av utsatthet och både rädslan och utsattheten har varit stor de senaste månaderna.

Men populismen handlar också om att det måste skapas en känsla av ett vi och ett dom. Utan den tudelningen av samhället blir populismen ihålig. Tom. Det finns ingen att skylla på. Och är det något pandemin visat är det frånvaron av just detta. Alla är drabbade. Från Wuhan till de italienska alperna. Från arbetarna i det brasilianska jordbruket till Stockholms övre medelklass.

Dessutom agerar populismen till sin natur på ett helt annat plan än en pandemi. Ett virus är inget du kan agitera bort.

Kampen mot viruset handlar om resultat, inte om popularitet eller effektiva punchlines i politiska debatter. Covid-19 försvinner inte för att du skriver smarta tweets eller klarar av att elda upp några tusen personer på ett massmöte. Tvärtom faktiskt. Massmöten sprider virus.

Betyder detta att vi ser en ny trend? Biter inte det högerpopulistiska krutet som tidigare? Tyvärr tror jag att det är alldeles för tidigt att säga något om den saken.

I Sverige är ledningen för Socialdemokraterna klädsamt ovilliga att dra några långtgående slutsatser av de senaste opinionsframgångarna. De vet att det snabbt kan vända igen och har trots allt ägnat de senaste 10 åren åt att säga att man inte ska ta opinionsundersökningar på allt för stort allvar.

Den globaliserade ekonomin har skapat en osäkerhet och en ny ojämlikhet som kommer att förstärkas av pandemin. När den mest akuta krisen är över kommer det finnas oändliga möjligheter för en Åkesson eller en Trump eller en Bolsonaro att peka ut ett »dom« att skylla problemen på.

Först då vet vi om våra samhällen lärt sig något av pandemin.