Krönika Vi måste förlika oss med att civilisationer kommer och går. Inget varar för evigt. Och detsamma gäller våra egna liv, konstaterar David Eklind Kloo.
Jag är döende.
Insikten träffar mig ibland som ett slag i magen. Jag föreställer mig hur jag skulle lamslås av ångest om jag fick en dödlig sjukdom. Så minns jag – det är bara en tidsfråga. Att livet slutar med döden är givet på förhand. Att jag har en begränsad tid kvar att leva blir inte mindre sant för att jag inte har en aning om hur lång den tiden blir. Ur evighetens perspektiv varar ett människoliv en blinkning.
Vi är alla döende. Vi föds döende.
Att döendet är ett återkommande tema i konsten och litteraturen är naturligt.
Vad skulle den annars handla om.
Sångaren och låtskrivaren Joakim Thåström, som i dagarna kommit ut med sina samlade låttexter i bokform, intervjuades nyligen i P1 av Martin Wicklin.
Wicklin nämner att just döden är temat för några av de starkaste texterna och frågar om tanken på slutet skrämmer Thåström. ”O ja, o ja.” Svaret kommer utan tvekan och med emfas.
”Varför det?” frågar Wicklin. En lång tystnad följer.
Thåström: ”Det är väl inte så konstigt.”
Wicklin: ”Vi ska ju alla dö, det är bara en tidsfråga.”
”Ja”, skrattar Thåström. Åter tystnad. ”Ja den, ja den skrämmer mig. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Vissa dagar inte.”
Thåströms hållning känns självklar för mig. Det är väl inte så konstigt att vi skräms av tanken på slutet. Och att vi alla ska dö, att det bara är en tidsfråga, gör inte saken bättre. Tvärtom. Det finns inget mer oacceptabelt än att livet tar slut.
Människan är det enda djur som ägnar hela livet åt att lära sig leva.
Människan är det enda djur som ägnar hela livet åt att lära sig leva. Oavsett materiella förutsättningar brottas vi med otillräcklighet, skuld, vad som är värt att leva för. Alltings förgänglighet. Även den som lyckats ställa mat på bordet grubblar om kvällen: Varför sa jag sådär? Varför blev jag så triggad av den där händelsen? Varför kan jag inte undvika att gå i samma fällor om igen? Hur många gånger har jag inte tänkt att livet kräver mer av mig än jag förmår.
Roy Scranton, klimatfilosofen som skrivit boken Att lära sig dö i antropocen, menar att vi inte bara måste lära oss att leva. Vi måste lära oss att dö. Själv började han öva under sin tid som amerikansk soldat i Irak. För att kunna verka måste han försonas med sin egen dödlighet. Varje morgon föreställde han sig de otaliga, mer eller mindre brutala, sätt han kunde komma att bli dödad på. ”När vi senare på dagen rullade ut förbi säkerhetsgränsen, intalade jag mig själv att jag inte behövde oroa mig mera eftersom jag redan var död. Det enda som spelade någon roll för mig var att göra mitt bästa för att alla de andra skulle kunna återvända med livet i behåll.”
I Att lära sig dö i antropocen utgår Scranton från att vårt sätt att leva kommer att förändras radikalt som en konsekvens av klimatförändringar. Här finns ingen tillstymmelse till optimism. Storföretag som drivna av vinstintresset ägnat sig åt rovdrift av människor och natur kommer inte plötsligt, drivna av samma vinstintresse, att leda vägen till det fossilfria samhället. Scranton utgår från att vår kapitalistiska civilisation kommer att gå under. Huruvida mänskligheten går samma öde till mötes är ännu oklart.
För att nyktert kunna ta oss an den ojämförbara omställning vi står inför måste vi, enligt Scranton, lära oss att dö i antropocen. Vi måste förlika oss med det faktum att civilisationer kommer och går. Inget varar för evigt.
Den omställning vi står inför har inte bara politiska, ekonomiska och sociala dimensioner. Den aktualiserar också existentiella frågor. Den tvingar oss att släppa taget, att omvärdera. Att se oss själva som något mer än isolerade konsumenter, som del av något större. Något större som föregick oss och fortsätter efter oss.
Tanken på att mina barn sannolikt kommer leva i ett samhälle där mycket av det vi tagit för givet faller samman är outhärdlig. Resursbrist, naturkatastrofer och global ojämlikhet utgör en explosiv cocktail. Frestelsen att slå vakt om sitt eget kommer vara stor. Rädslan att dö, att gå miste om det enda sätt att leva vi känner, riskerar att göra oss blinda för nya möjligheter.
Jag slår igen Scrantons bok. Tänker att jag har ju vetat hela tiden. Jag har en begränsad tid kvar att leva. Allting har ett slut.
Det kanske är dags att försonas med det nu.
För vår överlevnads skull.
David Eklind Kloo arbetar på Arena Idé och är ledarskribent på Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
