Framtiden är här och artificiell intelligens är en verklighet. Det finns inget givet rätt och fel när det kommer till artificiell intelligens eller annan ny teknik. Men regeringen känns i värsta fall passiv, i bästa fall naiv inför frågan.
De senaste dagarna har det blivit tydligt att det är stor skillnad på vad som är möjligt och vad som är önskvärt när det gäller ny teknik. Artificiell intelligens (AI) håller på att ta världen med storm. Möjligheterna är enorma. Riskerna likaså.
Redan i förrgår skulle vi ha behövt en politik och etiska riktlinjer för artificiell intelligens. Regeringen känns i värsta fall passiv, i bästa fall naiv inför frågan.
I höstas lanserade Trelleborgs kommun en AI-robot som fattar beslut om försörjningsstöd. På europeisk nivå utreds det hur domstolar ska kunna använda sig av artificiell intelligens i sitt beslutsfattande. I rekryteringsbranschen utreds det för fullt om en robot kan sköta delar av en rekryteringsprocess. Dessutom ser vi nätläkare som – med varierande kvalitet – kan avgöra om du har halsfluss eller ej. Skulle en AI-robot med hjälp av bildigenkänning kunna göra samma sak?
I dessa frågor är det tyst från såväl digitaliserings- minister Eriksson som innovations- minister Damberg.
Den nya tekniken kan göra under. Den kan effektivisera välfärden utan att det är personal det ska sparas in på och samtidigt rädda oss från tråkiga och repetitiva arbetsuppgifter.
Men, du kan inte hålla en robot ansvarig för ett felaktigt fattat myndighetsbeslut. Du kan inte heller banna roboten för att den gör ett sexistiskt eller rasistiskt urval av kandidater i en urvalsprocess. Bara för att tekniken tillåter något innebär det inte att etiken hänger med.
Det finns dessutom intressen som står emot varandra i digitaliseringsfrågorna. Akademikerna vill så långt det går utforska vad som är möjligt. Företagen vill kapitalisera på den nya tekniken – ofta till samhällets fördel, men ibland också till uppenbar nackdel för medborgare och konsumenter.
Det är i det här läget som policy behöver äntra scenen. Vad tycker vi som samhälle att artificiell intelligens borde få användas till? I dessa frågor är det tyst från såväl digitaliseringsminister Eriksson som innovationsminister Damberg. De uppträder förvisso i sammanhang där “framtiden” ska diskuteras men verkar på många sätt helt okritiska när det kommer till medborgares rättssäkerhet, informationssäkerhet och rättigheter som konsumenter i förhållande till de myndigheter och företag som använder sig av den nya tekniken.
Den enda personen med uppdrag att blicka lite längre fram än till slutet på mandatperioden – framtidsminister Kristina Persson – fick ironiskt nog lämna regeringen innan mandatperioden nått sin ände. Digitaliseringsmyndigheten som inrättas senare i år har dessutom bara fokus på digitalisering i offentlig sektor, medan det för den enskilde kanske pågår större förändringar i förhållandet konsument–företag.
Om myndigheten Vinnova fått i uppdrag att titta på AI:s potential kanske det är på sin plats att Konsumentverket får titta närmare på hur medborgare kan fatta informerade beslut om tjänster som bygger på samma teknik?
Det finns inget givet rätt och fel när det kommer till artificiell intelligens eller annan ny teknik. Däremot känns det ganska riskfyllt att lämna spelfältet öppet för forskare och företag. Det är här jag som medborgare förväntar mig att folkvalda politiker träder in – men hur ska det gå till när regeringen inte ens har frågan på agendan?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
