Vardagskrönikan Varför multitaska när du förmodligen har jordens sämsta simultanförmåga, och sedan ändå inte riktigt veta vad att göra med tiden som du eventuellt sparar in. Det är en ganska osäker investering, konstaterar Mi Lodell.
Häromveckan behövde jag tillfälligt bryta strömmen därhemma. Inget märkvärdigt i sig, av och på med huvudströmbrytaren bara. Sedan kom ljus och ljud tillbaka som vanligt, som det brukar. Däremot upptäckte jag att de digitala klockorna på alla tekniska prylar loggades ur och kom av sig. Lite förtretligt men det var bara att ställa om dem en efter en. Tills jag kom till ugnsklockan, hemmets huvudklocka – den i ögonhöjd och som alla tittar på till vardags och inrättar sina tidsanpassade rutiner efter. Klockan på ugnen löpte amok och blinkade ilsket och jag insåg att jag inte kom ihåg hur jag skulle göra för att ställa om den. Massor med knappar och pilar och vred att vrida på. I mina försök att ställa klockan startade jag istället både en kraftfull fläkt, en tidsinställd grill, varmluftsugnen samt ett alarm som lät väldigt högt.
Bruksanvisningen till ugnen hade tidigare åkt i soporna i min Marie Kondo-inspirerade städning. Det var inte det minsta ”sparkle” över den tyckte jag. Då.
Nu fick jag till slut vända mig till Facebooks frågespalt ”What do you need help with today buddy” och fråga hur man ställer om klockan på en ugn. Många blixtsnabba svar. Inget funkade. Det bästa tipset var att köra ”norsk tidsomställning” genom att stänga av strömmen strax innan midnatt och koppla på den igen exakt kl 00:00. Tanken lockade men jag blev trött. Tiden på ugnsklockan fick vara som den var, totalt missvisande.
Jag tänkte att tiden ändå är relativ. Det kunde också vara ett bra tillfälle för barnen att träna huvudräkning, att räkna ut vad klockan egentligen är. Skapa lite spänning i vardagen och se om den upplevda tiden stämmer överens med den kronologiska.
Det gör den sällan.
”Jag gör det om en stund” betyder i praktiken ungefär ett sekels väntan.
I förhållande till tonåringar i familjen märker man snabbt att tidsbegreppen skiljer väsentligt. ”Jag gör det om en stund” som svar på läxläsning, plocka ur diskmaskinen, gå ut med soporna etc betyder i praktiken ungefär ett sekels väntan. Eller ett par timmars senare hemkomst efter överenskommen tid på natten betyder för en tonåring ”Vadå jag var ju hemma strax däromkring” men innebär för en förälder istället en evighet av oro och åtgärder som ringa en avstängd mobil, leta telefonnummer till tonåringens alla kompisar och försöka spåra henne via Hitta iPhone (som också är avstängd).
Jag försöker ofta spara tid. Som om det vore en värdefull skatt att ha på äldre dar. Jag multitaskar fast jag förmodligen har jordens sämsta simultanförmåga. Försöker fixa tusen ärenden samtidigt som jag ändå är igång med annat. Till exempel jobbar jag hemma med att rätta uppsatser medan jag förhör ett barn på läxor, har en tvätt på gång i tvättstugan osv osv. Jag har också kommit på mig själv med att börja skura badkaret, plus den del av badrummet som jag kommer åt, samtidigt som jag själv ligger i badet. Inte speciellt avkopplande, men Luther sitter stadigt på min axel som en grå kraxande korp. Ibland skickar jag jobbmejl från mobilen medan jag är på väg någonstans, även om jag blivit mer försiktig med det sedan den gången jag i farten råkat avsluta mejlet med mitt namn olyckligt felstavat som ”Mu”.
Jag vet inte riktigt vad att göra med tiden som jag eventuellt sparar in. Det är en ganska osäker investering.
Det finns även en ständig önskan om att tiden ska gå, vi drar streck över dagar i kalendern och vänder blad som Kungen säger och förväntar oss förändring och att något slags positiv överraskning eller Samarkand ska visa sig när de där dagarna, veckorna har gått. Istället blir det samma saker som upprepar sig och så köper man en ny kalender och så blir det vår efter vinter och därefter sommar och sedan höst efter sommar och sedan blir det vinter igen… tills man plötsligt inte längre finns. Och då blir det snopet med all den oanvända tiden man föst framför sig.
Det är sådant man bör inse som en medelålders person. Mitt i livet borde man vara klokare. Men den här mindfulnessen går mig ibland på nerverna. Många gånger vill man inte alls ha ett ”nu”, jag vet många gånger ett ”sedan” skulle sitta så mycket bättre. Fast visst finns det ögonblick jag skulle vilja trycka på paus och skrika ”frys” till tiden. Flera gånger vad gäller barnen har jag tänkt att måtte de alltid vara så här, låt den här stunden vara för evigt.
Min biologiska mat och sömnklocka är lite liknande Skalmans. Jag gillar att sova middag. Egentligen är ett skolschema helt emot min naturliga dygnsrytm. Jag är en nattmänniska som är som mest produktiv mellan kl 22 och 01.00. Helst sover jag länge på morgonen och borde börja jobba först kl 10 då jag är pigg en stund fram till ca 13. Då skulle det vara dags för lunch och middagsvila och sedan ett jobbpass kl 14.30–16.30 med lång paus fram till kl 22 för sista jobbpasset. Jag kanske får starta en Skalmansskola med biologiska klocktider. Då behövs inga digitala klockor. Och jag behöver inte ställa om tiden på klockan över ugnen alls. Så var det löst. Bra.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
