Magdalena Andersson gör dubbelfel i migrationsdebatten. Men Socialdemokraterna kan välja en annan väg, skriver Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor.
I en intervju i Dagens Nyheter säger oppositionsledaren Magdalena Andersson att ”Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson införde en av Europas mest liberala lagstiftningar för asylinvandring och det ledde upp till det som hände 2015”. Samtidigt berömmer hon sig själv för att ha varit ”pådrivande” i Socialdemokraternas migrationspolitiska tvärvändning.
Men grunddragen i den asyllagstiftning som gällde när antalet asylsökande ökade under sommaren och hösten 2015 hade antagits med bred majoritet i riksdagen redan 2005. Och om namn ska nämnas så är det statsminister Göran Persson och migrationsminister Barbro Holmberg som undertecknade proposition 2004/05:170 om en ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden.
I själva verket finns det inte något enkelt och entydigt samband mellan asyllagstiftningens utformning och hur många som söker asyl i ett land
Propositionen hade föregåtts av flera utredningar och innehöll förslag till en ny utlänningslag som skulle ersätta 1989 års utlänningslag. Den efterföljande alliansregeringen anpassade den svenska lagstiftningen till nya EU-direktiv som ett led i det gradvisa skapandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem.
Permanenta uppehållstillstånd (PUT) som huvudregel i utlänningslagen har ofta nämnts i debatten som ett exempel på Sveriges ”liberala lagstiftning”. Vem införde denna ordning? Svaret på den frågan tar oss tillbaka ända till 1984. Olof Palme var statsminister och invandrar- och jämställdhetsministern hette Anita Gradin, sedermera Sveriges första EU-kommissionär. Det var en lagstiftningsreform som genomfördes av bland annat ”rationaliseringsskäl”.
Är 2005 års utlänningslag orsaken till ”det som hände 2015”? I själva verket finns det inte något enkelt och entydigt samband mellan asyllagstiftningens utformning och hur många som söker asyl i ett land. Den parlamentariska migrationskommittén som tillsattes 2019 och i vars uppdrag det ingick att ”analysera vilka faktorer i Sverige som bidrar till att individer söker asyl i Sverige” skriver i sitt betänkande att ”det är svårt att relatera ökningar eller minskningar av antalet asylsökande till någon enskild, isolerad faktor” och att ”olika faktorer är viktiga för olika grupper och vid olika tidpunkter”.
Av ”stor vikt är sannolikt vilken övergripande bild som sprids av Sverige” – en bild som påverkas av faktorer som ”nätverk och diasporor […] rättsstatlighet, demokrati, frihet, jämställdhet, ekonomiskt välstånd och möjligheter till utbildning och arbete”. Dessutom kan, skriver migrationskommittén vidare, ”ändringar i migrationslagstiftning och myndighetspraxis få önskade eller oönskade signaleffekter utöver ändringarnas faktiska innebörd”. Även effekterna av lagändringar är alltså osäkra, samtidigt som flyktingar och andra skyddsbehövande som redan är bosatta i Sverige riskerar att drabbas av inskränkta rättigheter och försämrade integrationsmöjligheter.
Åter till Magdalena Andersson. I ett anförande på Socialdemokraternas partikongress i maj 2015 talade finansministern om ”de främlingsfientligas valframgångar” och inskärpte till rungande applåder att ”vi måste göra allt vi kan för att bryta intolerans och främlingsfientlighet i Sverige”.
Det finns en annan väg för Socialdemokraterna än att utmåla människor på flykt som ett hot mot det svenska samhället: Att tydligt stå upp för asylrätten och bygga den kapacitet och beredskap som krävs för ett ordnat och humant flyktingmottagande i en osäker omvärld.
Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
