Dubbla identiteter kan öka partiers trovärdighet

Gästkrönika Partier som vill vara trovärdiga bör erkänna, utveckla och dra nytta av flera identiteter. Det ökar både tolerans och tillit, skriver professor emeritus Lars Ingelstam, som här, på 100-årsdagen av demokratins födelse, går igenom hur sju av våra riksdagspartier kan dra nytta av sin kluvenhet. 

Det är utomordentligt skadligt och farligt om människor och grupper tillskriver sig en enda identitet. Detta utvecklas i Identity and Violence (2006) av den brittisk-indiske Nobelbelönade (1998) nationalekonomen Amartya Sen.

Hans tes är att allt civiliserat umgänge och samhällsliv grundas på att vi kan känna gemensam identitet med flera olika – minst två! – olika grupper.

Om man samtidigt kan »vara« indier, nationalekonom och cricket-fantast är risken liten att man blir intolerant, fanatisk och i slutänden våldsbejakande.

Gott så. Har detta då någonting att göra med den nuvarande politiska situationen i Sverige? En liten upptäcktsfärd i våra politiska partiers identiteter i sällskap med Amartya Sens hypotes ger några aha-upplevelser plus en och annan lärdom. Det är klart att en valrörelse som vi just genomlevt lockar till »aggressiva och enkelspåriga identiteter« för att citera Sen.

Min tes är att partier som vill vara trovärdiga bör erkänna, utveckla och dra nytta av flera identiteter. (Här lyfter jag bara fram två identiteter per parti; detta kan givetvis göras på andra sätt.)

Den frisinnade falangen som för ett antal decennier sedan kunde beskriva sig som »borgerlig vänster« är i stort sett osynlig.

• Det är naturligt att börja med Liberalerna som öppet vidgår »att vara liberal är att vara kluven«.

Det är också lätt att urskilja den historiskt viktiga spänningen, och senare samverkan, mellan liberaler (kulturradikala, akademiska, marknadsorienterade) och frisinnade (ofta frikyrkliga, inriktade på välfärd och fattigdomsbekämpning, nationellt och internationellt).

Båda misstrodde statlig kollektivism, men de frisinnade tog folkrörelsetraditionen med sig in i politiken.

Foto: Liberalerna

Folkpartiet och nu Liberalerna har mer och mer lutat över mot den »liberala« identiteten och accepterat ny-liberala inslag i ekonomisk politik.

Den frisinnade falangen som för ett antal decennier sedan kunde beskriva sig som »borgerlig vänster« är i stort sett osynlig. Att en partiledare skulle kräva en »kraftig högersväng« framstod tidigare som fullständigt otänkbart.

Jag har starka sympatier för den frisinnade hållningen, och hoppas att Liberalerna ska återfinna sin dubbla identitet som liberal och frisinnad, kalla den gärna social-liberal!

Det är värt att minnas att partiets kamp för ett bättre samhälle alltid har grundats på i två slag av identiteter.

• Socialdemokraterna är präglade av ett långt regeringsinnehav.

Det är inte konstigt att pragmatiska och teknokratiska/ekonomistiska aspekter har kommit i förgrunden. Men det är värt att minnas att partiets kamp för ett bättre samhälle alltid har grundats på i två slag av identiteter. Den ena är den som nämnts: strukturella reformer, ekonomisk jämlikhet och tekniska framsteg.

Men den andra, som åtminstone tidvis spelat stor roll i retorik och på basplanet, är den kulturella identiteten. »Från mörkret sträva vi mot ljuset«. Formandet av en solidarisk samhällsanda sågs inte som någon automatisk konsekvens av rösträtt, facklig organisation och statligt välfärds- och utjämningspolitik.

Den kraftiga övervikten för pragmatisk reformpolitik (på senare år dessutom ganska urvattnad) och den motsvarande nedvärderingen av samhällsanda, kultur, bildning och solidaritet har lett till en entydig och trivialiserad identitet.

Kulturpolitik i gängse mening kan bara vara ett av motmedlen men då inte bara som kvalitetsmärkt verksamhet utan i förening med en stark hypotes om »kulturens kraft«.

Att hitta en solidaritetens kultur som en kompletterande S-identitet kan kännas lite flummigt (mest på grund av bristande vana) men är definitivt värt ett försök.

Genom att partiet under de senaste årens intensivt uppmärksammat »regeringsduglighet« kom aktivismen som identitet att trängas tillbaka.

• Miljöpartiets dubbla identitet är, liksom Liberalernas, välkänd från dess historia, men en ganska kraftigt ombalanserad i dagsläget.

Under många år erkändes spänningen mellan »idealister« och »realister« inom partiet, och väldiga bataljer utkämpades på partimöten och ända in i riksdagsgruppen. Båda dessa identiteter anknöt till den organiserade miljörörelsen, som ju också lärt sig leva med spänningar mellan aktivism och resultatinriktning. Genom att partiet under de senaste årens intensivt uppmärksammat »regeringsduglighet« kom aktivismen som identitet att trängas tillbaka.

»Ett parti som alla andra« tog över som dominerande identitet. Många av de förhoppningar som potentiella väljare knöt till partiet har bleknat sedan realismen blivit dominerande som identitet.

Om detta parti varaktigt prioriterar bort arvet från Bondeförbundet till förmån för en nyliberal identitet skulle det innebära en förlust för svensk demokrati.

• Centerpartiet har utvecklats ur Bondeförbundet som – en smula orättvist – har beskrivits som ett intresseparti för bönder och skogsägare.

Det förvaltade ju också ett spår i den folkrörelsetradition som för många var (och är!) demokratins mänskliga ansikte.

»Det är lättare att tycka om de flesta centerpartister än en del socialdemokrater« skrev en S-märkt kommentator för ett antal år sedan.

Under ett antal år visade det sig fullt möjligt att leva med en dubbel identitet som dels förvaltade arvet från Bondeförbundet, dels kunde framträda som ett liberalt parti relevant även för städernas folk och ett nyväckt miljöintresse. Om detta parti, som har en traditionell och demokratisk förankring hos landsbygdens människor och i de areella näringarna, varaktigt prioriterar bort denna till förmån för en enbart liberal, med dragning mot nyliberal, identitet skulle det innebära en förlust för svensk demokrati.

Det är för mig som kristen grovt stötande att Jesus’ andranamn används enbart som ett högerprefix »krist-«.

• KD uppvisar en märklig historia.

När pingströrelseledaren Lewi Pethrus trevade efter politisk makt för »sin« rörelse var han noga med att inte binda sig till något parti eller block. De folkmoraliska frågorna (som innefattade såväl abortmotstånd som bistånd till fattiga länder) var centrala.

Under de många åren med det politiska geniet Alf Svensson som ledare slipades en del av dessa »kristna värderingar« av men de förblev bärande och togs på allvar. Alf kom bäst överens med Centerpartiet, med vilket hans KDS delade en måttfullt konservativ folkrörelseidentitet, snarare än en »borgerlig«. Sedan dess har identiteten helt förändrats. »Kristna« värderingar har tillåtits glida över i allmänt kulturkonservativa.

En skepsis mot militarism och ett starkt engagemang för bistånd har förbytts i sina motsatser. Allmänpolitiskt är KD:s identitet nu som ett högerparti, utan särskilda kännemärken. Det är för mig som kristen grovt stötande att Jesus’ andranamn används enbart som ett högerprefix »krist-«. En gång hade jag stark sympati för detta parti, med vilket man kunde diskutera kristen etik och moraliska ställningstaganden i politiken.

Spänningen mellan marxistisk samhällsanalys och pragmatisk riksdagspolitik (»socialdemokrati på riktigt«) är intressant och enligt min mening fruktbar.

• Vänsterpartiets kluvenhet och dubbla identitet är också välkänd.

Det kommunistiska förflutna är problematiskt, men också lärorikt; inte enbart en belastning.

Spänningen mellan marxistisk samhällsanalys och pragmatisk riksdagspolitik (»socialdemokrati på riktigt«) är intressant och enligt min mening fruktbar.

Båda identiteterna kan urarta. Marxismen har ett uselt track record som realpolitik. Dagens Vänsterparti får ta stryk för socialismens antidemokratiska och despotiska avarter. Men även detta har faktiskt ett värde.

Någon måste ta på sig att förvalta mer långtgående visioner av ett socialistiskt samhälle, samtidigt som man uppträder som oppositionsparti inom en numera ganska snäv höger–vänster-ram.

Vänsterpartiet är ju på intet sätt ett »ytterlighetsparti« utan intar i konkreta frågor positioner som för inte så länge sedan skulle betraktats som höger-socialdemokratiska.

Partiets dubbla identitet bör kunna hanteras utan konvulsioner. Det gick bra under Gudrun Schyman, och gör det i viss utsträckning även i dag. Vårt politiska samtal skulle bli fattigare om inte också djupgående samhällsomvandlingar i socialistisk idétradition fick utrymme inom det etablerade politiska systemet.

Moderaterna under Reinfeldt-åren liksom Vänsterpartiet med Schyman styrker tesen att partier som vågar arbeta med dubbla (eller flera) identiteter har lättare att vinna trovärdighet.

• Högerpartiet och Moderaterna var länge ensamma om en konsekvent högerpolitik: de hade en ganska klar identitet.

Under många år betraktades Högern av folkpartister och centerpartister som minst lika mycket politiska »fiender« som socialdemokraterna.

Under Fredrik Reinfeldt gjordes ett djärvt försök att framträda med två identiteter: dels som ekonomisk höger i traditionellt förbund med kapitalet, dels som »det nya arbetarpartiet«. Det gick ganska bra ett tag, och gillades av stora väljargrupper. Moderaterna blev genom denna manöver »borgerlighetens« och »alliansens« ledare. Analytiskt sett är därför Moderaterna ett intressant parti just genom att båda dessa identiteter öppet fanns med, och ibland krockade i beslut och i offentlig debatt.

För att nu återgå till Amartya Sens resonemang: är det bra eller dåligt om grupper, till exempel politiska partier, tillskriver sig mer än en identitet?

Moderaterna under Reinfeldt-åren liksom Vänsterpartiet med Schyman styrker tesen att partier som vågar arbeta med dubbla (eller flera) identiteter har lättare att vinna trovärdighet och inflytande än de som kör ett enda spår.

Flera av de andra exemplen visar samma sak, men med delvis negativa förtecken. Det hade i flera fall varit bättre att erkänna och odla en multipel politisk identitet. Dessutom blir människor, inklusive politiker, trevligare och mer trovärdiga om de inte är alltför tvärsäkra. Detta ser ut att strida mot vad flertalet partistrateger och spinndoktorer rekommenderar: klara besked och tydliga förslag!

Men motsättningen ligger inte där. Värdet i att ha något intressant att komma med, i kombination med en vana att resonera om egna och andras utgångspunkter, bör inte underskattas. Det ger möjligheter att skapa tillit och politisk trovärdighet. Därför kan frågan om identiteter motivera en stunds eftertanke.

Lars Ingelstam är professor (emeritus) i Teknik och social förändring, forskare och författare.