Ducka inte medmänskligheten, Magdalena Andersson

Vi är många som saknar relevanta svar om den flyktingpolitik och det så kallade paradigmskifte i migrationspolitiken som Magdalena Andersson (S) påstår sig redan ha genomfört. Asylsökande, papperslösa, utvisade, människor som tvingats fly vidare, är alla, tillsammans med ett kämpande civilsamhälle, värda mer än  svar klippta ur ett partiprogram eller valmanifest, skriver Joel Larsson, medlem i det lokala nätverket #femövertolv, Östersund och medgrundare till den nationella kampanjen ”Håll ihop Sverige – för en human migrationspolitik”

Vår familj hör till alla de tiotusentals, förmodligen hundratusentals svenskar som på olika sätt öppnade våra hjärtan och lät bli att bygga murar i samband med eller i efterdyningarna av det, med svenska mått mätt, stora flyktingmottagandet 2015.

Ett engagemang som trots alla motgångar och all politisk ovilja fortfarande är stort.

Vi har som så många andra fått se konsekvenserna av den strama lagstiftning som Socialdemokraterna gick i bräschen för och som nu riskerar att skruvas åt ytterligare i Tidöavtalet. Vår son blev nämligen en av de tusentals unga som återigen tvingades på flykt, denna gång från Sverige. Precis som tusentals andra har han också beviljats uppehållstillstånd och flyktingstatus i Frankrike.

Till att börja med så är det rent oförskämt att beklaga att ”vissa har hamnat i kläm”

I början på mars besökte Magdalena Andersson Östersund. Vid det öppna möte som hölls på Folkets hus den 3 mars så ställde undertecknad en fråga till henne: Hur ser du på att tusentals unga, som med rätt förutsättningar kunnat bidra som arbetskraft i många bristyrken, som en konsekvens av systemfel, bristande rättssäkerhet och en stram migrationspolitik utvisats, tvingats på vidare flykt eller till och med avslutat sina egna liv?

Svaret var undvikande och som klippt ur ett valmanifest och egentligen aldrig ett svar på frågan. Det blev mest ett svar som gick ut på att Sverige har behov av en stram migrationspolitik. Inga argument gavs för, eller ett beklagande över, att ”vissa hamnat i kläm”.

Till att börja med så är det rent oförskämt att beklaga att ”vissa har hamnat i kläm”. För det första, det handlar om tusentals, inte vissa. För det andra, att hamna i kläm är en kraftig underdrift när vi bland annat talar om en självmordsfrekvens i gruppen som vida överstiger frekvensen i jämförbara grupper.^[1] Större respekt för människoliv och efterlevandes sorg än så borde man kunna vänta sig från ett parti som säger sig stå för solidaritet.

Frågan till Magdalena Andersson rymmer så mycket mer än det som går att sammanfatta i några meningar. Frågor om den förda politikens faktiska konsekvenser för både direkt drabbade och för samhället i stort, frågor om den bristande rättssäkerheten, frågor om människor som hamnar i limbo, frågor om hur vi kan utvisa människor till krig och förföljelse, frågor om varför Sverige utmärker sig så negativt i jämförelse med andra EU-länder, frågor om respekt för FN:ns flyktingkonvention, barnkonventionen och konventionen om de mänskliga rättigheterna. Frågor som Magdalena Andersson och hennes politikerkollegor allt för länge duckat för. Det duger inte att hänvisa till individuella bedömningar och Migrationsverkets ansvar när det är regering och riksdag som sätter ramar genom lagstiftning och dessutom genom olika uttalanden sänder tydliga signaler om hur oönskade flyktingar är i vårt land.

Det är Sveriges regering och riksdag som fattar de politiska besluten och därmed också bär ansvar för konsekvenserna.

Det handlar också om den huvudlösa politik som innebär att människor som utbildats och har jobb inom bristyrken nu får utvisningsbeslut^[2], samtidigt som vissa kommuner tvingas flyga in undersköterskor från Spanien^[3].

Att en sådan politik som drabbar de mest utsatta men också det svenska samhället skulle öka legitimiteten (som är ett av era få argument för en stram migrationspolitik) för asylpolitiken är högst tveksamt.

Inom Socialdemokraterna finns det, åtminstone bland gräsrötterna, ett stöd för en humanare syn på flyktingar^[4]. Lyssna till dem, Magdalena, de ställer samma frågor och kämpar samma kamp som undertecknad och många andra.

Civilsamhället har demonstrerat, samlat in namn och kampanjat, läst asylutredningar, överklagat, gömt och vinkat adjö till kära familjemedlemmar. Civilsamhället har argumenterat med väl underbyggda argument hämtade från forskning och människors verklighet, torkat tårar och begravt älskade vänner.

Magdalena, du och dina politikerkollegor är skyldiga alla oss och alla de vi så länge kämpat för riktiga svar och humana lösningar! Ducka inte längre!
Sverige kan bättre, mycket bättre!

Joel Larsson, medlem i det lokala nätverket #femövertolv, Östersund och medgrundare till den nationella kampanjen ”Håll ihop Sverige – för en human migrationspolitik”