Mitt hat vänder sig aldrig mot människor. Men mot det rumsrena, sofistikerade våldet. Det osynliga, parfymerade, välklädda, leende, strukturella, våldet.
Bilarna tutar, mammorna släpar, papporna tjatar. Gatan andas hopp och förtvivlan, rätt- och orättvisa. Beblandas av rika och fattiga.
Jag samlar energi och tömmer kroppen på gifter. Renar mig själv från vita blickar, ser mig omkring och tänker: Det här med att butiker skyltar med vita modeller i ett land där 95 procent av kunderna är just icke-vita. Varför?
Jag frågar Mohamed i skoaffären. Han svar är tydligt: ”Vi kan inte förtrycka dem, vi har inte makten för det. Men däremot kan vi förtrycka varandra. Sänka oss själva.”
Vi reproducerar alltså förtryckarens blick på oss själva, är det så det är?
Jag hör mig själv svara: ”till och med här förföljer vithetsnormerna mig. Jag vill titta på en bild och identifiera mig med snubben. En sådan som dig, inte se samma människor som redan dominerar allt och alla sammanhang i landet där jag bor, och som dessutom exkluderar sådana som dig och mig.”
För det är något jag saknar. Jag brukar tänka på hur skönt det vore att ingå i en gemenskap, en större sammanhållning, en norm som bygger på min irakiska identitet, den arabiska musiken, kulturen. Se mig omkring och läsa skyltar på mitt hemspråk. Slippa rasismen.
Att växa upp som mande i Irak, som svartskalle i Åkersberga, “kristen” i Husby, ofta vara den enda invandraren på redaktioner, att vara i ständig minoritet överallt i världen. Allt det gör att man aldrig är hemma någonstans. Inte ens i förorten, inte ens bland släkt eller alla vänner.
Att försöka finna hem med ett ingrott självförakt, en syn som jag anammat på grund av de rasistiska blickarna på mig själv rymmer alltså ett stort våld. Vi lever i en våldsam värld. Jakten på en gemenskap rymmer ett våld, språket bär på ett våld, sökandet efter ett hem är i sig också ett våld.
Sedan tänker jag på flygplatsen när jag kom hit. En äldre vit man som frågar mig;
– Är de noga med adresserna?
– Nej, men svårare för oss, araber, svarar jag.
Mycket riktigt. Mannen glider igenom och jag blir kvar i en timme. Först säger passkontrollanten att jag ljuger, sen hotar en annan polis med att skicka tillbaka mig till Sverige.
Och det finns fler exempel. Det vita självförtroendet på gator, butiker, restauranger. Ett självförtroende, en självklarhet som skriker: Jag struntar i er kultur, min är redan överordnad. Här äger jag stället och alla ni är mina underståtar. Servitörerna springer omkring som hyperventilerande höns kring de vita besökarna. Själv står jag ogiltigförklarad och osynliggjord kvar med mina mörka vänner.
Det finns en ganska typisk förortsmarkör som jag ändå fått med mig. Min vägran att vika mig för det dominanta, det överlägsna i min omgivning.
Jag har aldrig funnit mig i att vara underordnad någon. Jag vill hävda min rätt att existera på mina villkor. Ta platsen under våra förutsättningar. Utan våld på min tro, värderingar eller känslor. Jag kräver hela mitt människovärde.
Allt det hänger samman med ett ingrott hat. Och det får mig att försöka lära mig älska hatet inom mig. Hat är en helt okej känsla om den är berättigad, och eftersom vi är människor, så är hatet också en mänsklig känsla. Och då måste jag lära mig bära den, förstå den och leva med den också.
Mitt hat vänder sig aldrig mot människor. Men mot det rumsrena, sofistikerade våldet. Det osynliga, parfymerade, välklädda, leende, strukturella, våldet.
Ett sådant våld som skapar självförakt och förstör ens självkänsla. Men det gäller att vara försiktig också, så den inte gör en destruktiv. Så den inte fräter sönder själen inifrån.
För alldeles för många förortare är det redan alldeles försent.
Duraid al-Khamisi, frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
