Dyr buss, billig prilla

Priset på mat och kollektivtrafik är tydligen inte alls angeläget att ta tag i för att blidka arbetarklassen. 

Magdalena Andersson gillar inte Bruce Springsteen. Jag blev upprörd när hon berättade det i Emil Perssons podd Fördomspodden. Det var ett tag sen, men det har levt kvar i mig. Jag har trott att en partiledare för Socialdemokraterna måste älska Springsteen, eller i alla fall låtsas göra det. Den numera stenrika Springsteen är ju den ultimata symbolen för en working class hero. Att lyssna på hans musik är, kanske särskilt som kvinna, ett tecken på att man fattat grejen. Man har fattat skönheten i landsbygden, arbetarklassen, det vanliga livet, den vanliga mannen, hans kamp, hans ångest, hans värde, och så vidare. Och om man inte fattat riktigt, så borde man i alla fall fatta värdet av att låtsas, och duktigt romantisera.

Folkligheten förtjänar bättre än att vara högerregeringens rekvisita

Folklighet verkar vara hårdvaluta för socialdemokrater, och det är inget fel med det. Ett socialdemokratiskt parti som inte gör anspråk på att förbättra helt vanliga människors liv kan vi klara oss utan.

Ingen vill ha en partiledare som känns förmer. Jonas Gahr Støre, Norges socialdemokratiska statsminister, skulle en gång trotsa bilden av sig själv som en något snobbig, rik byråkrat, utbildad på fransk elitskola. Han skulle synas i flanellskjorta, rådde hans pressfolk. Och han skulle under en intervju mata fåglar i hamnen under Norges stora Arendalsvecka, som lite som vår Almedalsvecka blivit en symbol för den politiska eliten.

Ambitionen var hedervärd, men illusionen sprack när den socialdemokratiska partiledaren hade tagit med sig grillad scampi som fågelmat. Misstänkt likt smulor från de rikas bord, och mer ska vi ju förvänta oss av en sosse.

Men bara för att en politik utan folklighet blir pinsam, betyder inte det att vi ska acceptera ett folklighetsskådespel.

Folkligheten förtjänar bättre än att vara högerregeringens rekvisita. Och nu börjar den teatern närma sig pudelns absoluta kärna: snuset.

Statsministern la ut en bild på Instagram förra veckan och annonserade att skatten på snuset ska sänkas med 20 procent. Det motsvarar 3 kronor ”per dosa”, och det kanske är det mest folkliga jag hört sen 10 kronor billigare ”vid pump”, om ni minns? Ulf Kristersson snusar själv inte längre, meddelade han, och gör inte heller några andra anspråk på att vara down med folket. Faktum är att inlägget mest liknar ett annonssamarbete med Swedish Match, som säkert skrattar hela vägen till banken. En influencer-statsminister i kris greppar desperat efter snusdosan.

Snus och bensin är det som regeringen och SD lägger kraft på. Priset på mat och kollektivtrafik är tydligen inte alls angeläget att ta tag i för att blidka arbetarklassen. Det hela bygger på gammal sentimentalitet kring vad arbetarklassen är. I högerns fantasi är det fortfarande Springsteen-mannen, som älskar att åka bensin-bil och snusa, en ensamvarg som hatar vargar. De drar gärna fram honom när de egentligen vill vara snälla mot snusföretagen och oljebolagen, eller få folk att se åt ett annat håll medan välfärden försämras. Att arbetarklassen, på landsbygden och i städerna, skulle behöva sänkt pris på mat schabblas bort. Att arbetare som fortfarande inte kan jobba hemma behöver billigare kollektivtrafik ignorerar man. Kollektivtrafiken har blivit dyrare i mycket snabbare takt än bensinen. Den är en gemensam angelägenhet som måste räddas, till skillnad från priset per dosa.

Kanske har Andersson ändå en poäng när hon i intervjun inte romantiserar Springsteen. Snus är ju bara snus, den socialdemokratiska rosen skulle kunna gro i en mer jordad folklighet.