Det är kommunerna som ansvarar för att alla barn och ungdomar kan gå i en bra skola. Därför måste kommunerna ha veto, menar Ebba Östlin (S).
Den svenska modellen för friskolor, som infördes 1992, är fortfarande den mest liberala i hela världen. I Sverige är det lättare att starta en friskola än att öppna en ICA-butik.
Friskolereformen har varit och är en drivkraft för den pedagogiska utvecklingen i både fristående och kommunala skolor. Skickliga rektorer startar skolor med pedagoger där hela personalen är besjälade av skolans pedagogiska inriktning, vilket ger en enorm kraft.
Till skillnad från de friskolor som startade på 1990-talet, där den pedagogiska ambitionen stod i centrum, har de senaste årens explosion av friskolor främst varit koncerner. Det har lett till en massiv överetablering av friskolor i storstadsområdena, framför allt i Stockholmsregionen.
Dagens regelverk innebär att Skolverket, vid en ansökan om att starta friskola, ska ta i beaktande om etableringen får en avsevärd påverkan på redan befintliga kommunala eller fristående skolor. I debatten framhålls oftast att ”avsevärd påverkan” skulle vara att en skola tvingas läggas ner. Men bilden är mer komplicerad än så.
Det stora problemet är när en skola tappar tre till fem elever i flera årskurser. När ett sådant antal elever försvinner måste skolans rektor först säga upp specialläraren för att sedan successivt minska antalet tjänster. I det läget finns en stor risk att en skola hamnar i en negativ spiral.
Konsekvensen med en nyetablerad skola blir därför ofta att upp emot fem skolor tappar elever, så att vi får fem skolor med halvfulla klassrum istället för fyra fulla.
Sedan 2010 är jag ordförande för utbildningsnämnden i Botkyrka. Under den tiden har jag blivit uppvaktad av tolv olika organisationer/företag som alla vill starta skola i Botkyrka kommun. Dessa har velat etablera sig i de rikare delarna av kommunen. Botkyrka är positiv till etablering av friskolor, men i dessa områden finns det inte något behov, utan snarare en risk för överetablering.
Vi har därför frågat om friskoleaktörerna vill etablera sig i något av våra miljonprogramsområden. Samtliga aktörer har vid möten varit intresserade, men när väl ansökningarna kommit är det i välbärgade områden de vill vara.
Under dessa år har jag svängt från att tycka att Skolverket ska ha det fulla ansvaret för var en skola ska etablera sig till att kommunerna måste ha ett avgörande inflytande. Det är vi som är huvudmän och som har ansvaret för att alla barn och ungdomar i våra kommuner kan gå i en bra skola.
Det fria skolvalet är här för att stanna men politiken måste ta ett större ansvar för likvärdigheten i den svenska skolan. Resultatet av de två senaste mandatperioderna är att Sverige gått från att i internationella jämförelser vara ett land känt för likvärdigheten mellan skolor till att nu stå inför en av de största utmaningar det svenska skolsystemet står inför.
Vi måste återskapa likvärdigheten i den svenska skolan. Kommunalt inflytande är därför avgörande, men det räcker inte. Vi behöver få till en ordentlig diskussion kring kvalitetskrav.
I dag jämförs skolor på i sämsta fall enbart betygsresultat. Kanske lägger man till lärartäthet och om personalen har relevant utbildning. Men utöver det lyser adekvata jämförelser med sin frånvaro.
Det finns så mycket mer som skulle kunna lyftas fram, exempelvis elevernas progression, det vill säga vilken skillnad som skolan gjort för elevernas utveckling. Men för att komma dit måste vi första diskutera kvalitetskriterier och krav på samtliga svenska skolor.
Därför sätter jag min förhoppning till regeringen i direktiven till den kommande utredningen att inte bara fokusera på vinster utan också kvalitetskriterier. För det är bara så vi kan få en likvärdig skola för Sveriges barn. En skola där alla barn får känna på skolframgång!
Ebba Östlin (S), Kommunalråd med ansvar för utbildning i Botkyrka kommun
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
