LIVERPOOL: I det vackert upprustade hamnområdet Albert Dock invid floden Mersey huserar en politisk karneval. Labour har sin årliga kongress, ”conference”, och arrangemanget borde studeras av svenska partier.
Själva kongressen är en sömnig historia som domineras av ett större linjetal om dagen. Det är kringaktiviteterna som imponerar: Seriösa seminarier från tidig morgon övergår i informella sammankomster om kvällen. Som arrangörer står en myriad av fackförbund, tankesmedjor, politiska tidningar, NGO:s och andra delar av den brittiska arbetarrörelsen.
The Independent återger färgskalan som anses förklara falangerna i Labour. Blue Labour har konservativa drag och flörtar med invandringsfientliga strömningar. Purple Labour är en slags fortsättning på New Labour. Red Labour är samlingsnamnet för de som önskar att New Labour aldrig hade hänt.
Men när en grupp vänner samlas för utvärdering över en kopp kaffe i höstsolen är färgerna ointressanta. Stämningen på konferensen anses i stället vara ett bevis på att Labour har lämnat diskussionen om vad som var rätt och fel under regeringsåren. Europafrågor och eurokris, integration och välfärd – seminarierna har högt i tak och saknar skygglappar.
På vägen från god stämning i Liverpool till valseger och regeringstaburetter i London finns emellertid två stora hinder. Labour ska återvinna förtroendet i ekonomiska frågor. Partiledaren Ed Miliband ska framstå som en möjlig premiärminister. Det är, för övrigt, en utmaning som ett systerparti i Sverige lär känna igen.
Gårdagens välregisserade linjetal, kongressens stora händelse, gav Ed Milband möjlighet att ta ett par nya steg på vägen. Talet är ideologiskt, kanske närmast den brittiska traditionen av etiska socialister, och utnämns snabbt till det mest radikala som en Labourledare har hållit sedan 1945.
Miliband utmanar de senaste 30 årens ”nya kapitalism”, slår fast att politik måste göras på ett nytt sätt och utmanar i synnerhet skadliga ”särintressen” – exemplifierat av elak mediemogul (Rubert Murdoch), girig bankir (Fred Goodwin) och riggad elmarknad.
Perspektiven vänds. Storbritannien är inte bara trasigt på botten, maktens korrupta och översta cirklar ska också brytas. Stämningen i salen stiger, Miliband utropar att ”han inte är Tony Blair”. Namnet framkallar spridda burop. Såren från regeringsåren är inte läkta, trots allt.
Miliband går igenom hela folkhavet och lämnar salen till stort jubel. Utanför blänker solen i Merseyfloden. Ideologin har känts bra i magen, men grundfrågan återstår.
Är kriget mot särintressena rätt väg för att återfå förtroendet i ekonomiska frågor? Vad händer när en ideologisk attack av det slaget ska omvandlas till konkreta förslag? Är det rätt väg när partiets ledare ska förvandlas till landets ledare?
Miliband kan vara något stort på spåren. Eller har hans två hinder bara blivit större?
Även det är frågor som bör intressera Labours svenska systerparti.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
