Jag vill se problematiseringar av Fifty Shades of Grey – men inte på bekostnad av dem som finner njutning i den.
I morgon, den 13 februari, är det premiär för filmen ”Fifty Shades of Grey” som bygger på boken med samma namn (”Femtio nyanser av honom” i den svenska översättningen). ”Fifty Shades of Grey” är en berättelse som kritiseras från en mängd olika håll. Av feminister för att den manifesterar en heteropatriarkal ordning och normaliserar sexuella övergrepp. Av litteraturpersoner för att vara bedrövligt skriven. Av BDSM-utövare för att den dels framställer det som om BDSM-utlevnad inte kräver explicit samtycke av alla inblandade, och dels patologiserar BDSM.
Som tillhörande alla tre nämnda kategorier håller jag med om kritiken och anser det nödvändigt att den framförs. Den kanske mest angelägna kritiken är att en relation där en person konsekvent överträder någon annans gränser och uppvisar ett klassiskt kontrollbeteende konceptualiseras som BDSM, vilket framställer BDSM på ett oerhört missvisande sätt. Att det samtidigt framställs som romantiskt befäster en bild av mäns kontrollbehov av kvinnor som något begärligt och spännande snarare än en manifestation av ett problem djupt rotat i en förtryckande samhällsordning.
Samtidigt menar jag att mycket av den kritik som framförs, oavsett vilket av dessa håll den kommer ifrån, riskerar att gå i en och samma fälla, nämligen skambeläggandet av de (mestadels kvinnor) som finner njutning av den här berättelsen. Ofta sker detta skambeläggande säkerligen utan intention – men kanske också utan djupare reflektion. Ett skambeläggande som skriver in sig i en tradition som framställer kvinnors läsning som låg, ful och dum. Det raljeras gärna friskt över ”tjejtidningar” och ”tantsnusk” och tas för givet att läsarna av dessa texter aldrig själva förmår tänka kritiskt om dem – att de är helt passiva i mötet med texten, och att de definitivt inte är i stånd att göra något subversivt av den.
Jag vill se problematiseringar av Fifty Shades of Grey – men inte på bekostnad av dem som finner njutning i den.
”Om vad du gör får de dåliga flickorna att skämmas, vems agenda är det då du uppfyller?” som poeten Tara Hardy träffande uttrycker det (här citerat ur Ulrika Dahls bok Skamgrepp. Femme-inistiska essäer). Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det måste gå att se att Fifty Shades är en vaniljfantasi om BDSM. Att det inte är en skälig representation av en BDSM-relation, liksom att det faktum att den har behandlats som det senare i media, gör debatten skev.
Kritikerna påpekar med rätta det problematiska i att en sådan fantasi slarvigt uttrycks som BDSM på ett sätt som riskerar att få människor att utgå ifrån att det är på detta vis. Utifrån en sådan beskrivning framstår ömsesidighet och samtycke som irrelevant – trots att det absolut inte är så BDSM-utövande går till. Samtidigt måste det gå att se att det inte är rimligt, särskilt inte om en ser sig som feminist, att hantera det genom att skambelägga bokens läsare eller filmens betraktare. Lika lite som det är rimligt att problematisera stereotypa framställningar i (hetero)porr genom att göra sig löjlig över de kvinnor som blir upphetsade av dem. Återigen: vems agenda är det du uppfyller?
Liksom många fantasier om identiteter, erfarenheter och communitys som den som formulerar dem inte själv är del av är Fifty Shades exotifierande och har ganska få beröringspunkter med verkliga BDSM-utövares liv och sexuella och emotionella praktiker. Liksom många skildringar av marginaliserade grupper och berättelser tenderar Fifty Shades att tillskrivas status som representativ för en väldigt brokig rörelse – just eftersom det existerar så få sådana skildringar som når ut brett i samhället.
Jag som arbetar med upplysning kring BDSM-frågor vet att jag i alla sammanhang där jag möter människor med funderingar kring BDSM kommer att få svara på huruvida BDSM ”verkligen är som i Fifty Shades of Grey”. Men det är inte det faktum att kvinnor njuter av en berättelse som inte lever upp till förväntningarna på hur sunt, säkert och ömsesidigt BDSM-utövande går till som bör kritiseras. Kritik förtjänar hur lättvindigt normsamhället begreppsliggör alla slags skildringar som berör icke-normativa liv som signifikativa beskrivningar av desamma.
Jag önskar att debatten om Fifty Shades of Grey ska kunna föras med det i åtanke.
Elin Bengtsson, författare och genusvetare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
