Det handlar inte om, som Elektrikerförbundet hävdar, att ta strid för medlemmarnas bästa, utan om krasst egenintresse från fackets sida. Det skriver Jan Siezing, VD på EIO.
”Vi kommer inte vika inte ner oss”, dundrar Ronny Wenngren på debattplats den 29 januari. Tonläget är högt. Elektriska Installatörsorganisationen EIO, förklarar Elektrikerförbundets förhandlingschef, är ”monumentalt okunniga om vad som är grundbulten i en avtalsrörelse”. Det är ett häpnadsväckande påstående. Om någon förtjänar att bli ifrågasatt för sin hantering av avtalsrörelsen är det nämligen Elektrikerförbundet.
Bara några få timmar efter att Ronny Wenngrens artikel blivit publicerad bestämde sig facket för att varsla om mycket omfattande stridsåtgärder om Elektrikerförbundet inte får gehör för sina krav. Att blåsa till strid redan innan avtalsförhandlingarna har börjat är unikt på svensk arbetsmarknad, och helt i strid med den normala förhandlingsordningen.
Däremot är det ingen överraskning att det är just Elektrikerförbundet som står bakom strejkhotet. Sedan 1993 har fackförbundet använt varsel eller strejk 26 gånger och bara tillåtit sex år i verklig arbetsfred under samma period. Det finns skäl att fråga sig vem det egentligen är som inte förstår avtalsrörelsen.
Anledningen till Elektrikerförbundets konfliktvilja den här gången är det så kallade Inkasseringsavtalet, ett avtal som bland annat ställer krav på att arbetsgivaren ska göra löneavdrag från de anställda. Pengarna har Elektrikerförbundet fått för att kontrollera att elektrikernas ackordslöner är korrekta.
2007 prövade Europadomstolen ett liknande avtal som fanns mellan Sveriges Byggindustrier och Byggnads, och konstaterade att avtalet var olagligt och i strid med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Efter detta fasade Byggnads och andra fack ut sina granskningsarvoden.
Elektrikerförbundet vägrade emellertid ens diskutera en förändring av systemet utan drev i stället i avtalsrörelsen 2007, med stöd av en massiv konflikt, ett krav på att arbetsgivarna själva skulle betala den fackliga verksamheten. EIO medgav då att under två år betala 14 miljoner kronor till förbundet i syfte att underlätta en omställning till det nya rättsliga läget beträffande oorganiserade.
Men inte heller därefter ville Elektrikerförbundet avskaffa kontrollavgifterna. I stället valde man att till Arbetsdomstolen stämma ett antal av EIO:s medlemsföretag, som rättade sig efter Europadomstolens dom och upphörde med inkasseringen från oorganiserade.
Domen kom i oktober 2012 och där konstaterar även Arbetsdomstolen att inkassering från oorganiserade är i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, med hänvisning bland annat till att pengarna inte använts till ackordskontroll utan till allmänfacklig verksamhet. Slutsatsen bör ha varit tydlig för alla parter: Modellen inkasseringsavtal med löneavdrag från oorganiserade är olaglig. Oorganiserad arbetskraft ska inte betala för allmän facklig verksamhet.
Men trots detta fortsätter alltså Elektrikerförbundet envist att kräva mer pengar. Nu är det arbetsgivarna som ska betala ur egen ficka, tänker man sig. Med hot om en mycket omfattande strejk kräver Elektrikerförbundet att få teckna ett nytt inkasseringsavtal.
Detta handlar inte som Ronny Wenngren hävdar om att ta strid för medlemmarnas bästa, utan om krasst egenintresse från fackets sida. Med detta avtal skulle arbetsgivarna tvingas betala Elektrikerförbundet 35 miljoner kronor varje år, för att finansiera deras allmänna fackliga verksamhet. Detta kan vi inte acceptera.
Låt mig därför vara tydlig. Varken oorganiserade arbetare eller arbetsgivarna ska betala för fackets verksamhet, den notan måste de stå för själva.
Jan Siezing, VD på Elektriska Installatörsorganisationen (EIO).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
