När vallokalerna stängde på torsdagskvällen pekade allt på att skottarna har valt att stanna kvar i Storbritannien. Men som väntat blev det jämnt på slutet.
Det finns många skäl till att ja-sidan inte nådde ända fram. Nationalistpartiet SNP och dess partiledare Alex Salmond har hållit tillbaka de mer militanta nationalisterna. Strategin har varit att framstå som ansvarstagande (SNP styr redan i Skottland) men samtidigt dra nytta av de nationella aktivisternas entusiasm. Men självständigheten har motiverats politiskt snarare än etniskt. De som bor i Skottland har getts rösträtt oavsett varifrån de kommer. Självständighet ska garantera en socialdemokratisk välfärdsstat av skandinaviskt snitt i Skottland. Detta har varit den centrala argumentationslinjen. Den har vunnit genklang hos många väljare. Men bilder av hur en skränande och häcklade nationalist förstör ett Nej-valmöte med före Labourledaren Gordon Brown övertygande nog inte så många osäkra väljare.
En del röstade med hjärnan även om hjärtat slog för ett självständigt Skottland. De ekonomiska argumenteten har förmodligen bitit. Är det verkligen säkert att Skottland kan klara sig bättre på egen hand? Ett ja stod också för osäkerhet. En resa ut i det okända, som nej-sidan formulerade det. I avgörande lägen fastnar många väljare för det trygga och det invanda.
Ett ja hade inneburit inledningen hårda och komplicerade förhandlingar om pundet, statsskulden, försvaret och kärnvapnen. De hade säkert kunna lösas utan några större problem. Men det hade inte blivit en lika enkel affär som unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905. I dag är länderna mycket mer sammanflätade, inte minst ekonomiskt. Och Skottland och England har drygt 300 år av gemensam historia.
En skilsmässa hade blivit smärtsam på ett individuellt plan. Det finns många som bor Skottland som har starka band till England och Wales och som kanske också bor i de södra delarna av landet. Människor som nu är medborgare i samma land hade tvingats att välja pass, medborgarskap och nationell identitet.
Valkampjanen har rivit upp djupa sår. Skottar har ställts mot skottar. När gamla vänner och grannar väljer olika väg blir fiendskapen extra bitter. Även familjemedlemmar har hamnat på olika sidor. Ja-sidans övertoner om att det är opatriotiskt att rösta nej har rivit upp sår på den ena kanten. Nej-sidan har å andra sidan anklagats för skrämselpropaganda. Royal Bank of Scottland har talat om att flytta sitt huvudkontor till London vid ett nej. SNPs Jim Sillars, tidigare en av Salmonds nära allierade, har varnat för repressalier. Minnena av den här folkomröstningen lär leva kvar mycket länge.
Å andra sidan är detta inte slutet utan snarare början på Skottlands resa mot ökat självstyre. Alla partier har i valrörelsen lovat mer makt till Skottland. Maximi-alternativet (det så kallade ”Devo-Max”) är att bara försvaret och utrikespolitiken förblir gemensamt i framtiden. Samt monarkin och pundet förstås. Förmodligen lär det bli ett något mindre långtgående självstyre på kort sikt. Men anden är ute ur flaskan. Mer självbestämmande är oundvikligt och logiskt. Skottland får i allt högre grad bestämma sitt eget öde. Trots – eller tack vare – nejet till nationellt oberoende.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
