ledare När KU nu granskar regeringens coronahantering finns det förstås försummelser som borde fram i ljuset. Men utfrågningarna har hittills gått på tomgång.
Coronan är en av de största kriserna Sverige genomlidit i modern tid med drygt 13 000 döda. När Riksdagens konstitutionsutskott (KU) nu påbörjat en granskning av regeringens ansvar för tragedin finns det naturligtvis försummelser som borde fram i ljuset. Men de utfrågningar som hittills skett har i mycket gått på tomgång.
Ett skäl är förstås att regering och opposition under förra våren var ense om det mesta. Man har sagt att en slags borgfred rådde.
Priset för konstigast fråga tog kristdemokraten Tuve Skånberg.
Coronan har som kris i olika sammanhang liknats vid tsunamin 2004, då en flodvåg dränkte ett antal svenska turister och våra statsråd var ovilliga att lämna sin julledighet. Kritiken var då lättare att formulera än nu. Det är svårare att reda ut ansvaret för ett virus med nyckfull spridning, med mystiska mutationer, där vårt samhälle och våra grannländer alla däckats och det inte finns några enkla lösningar eller något synligt slut.
Man kan kritisera bristen på skyddsutrustning, men vad gör man när munskydd och respiratorer som Sverige köpt kidnappas och flygs till någon som kan betala bättre?
Av KU-utfrågningarna hittills har också framgått vad vi redan vet av Coronakommissionen, att de många dödsfallen på äldreboendena främst berott på försummelser av kommuner och regioner. Men Konstitutionsutskottet ska inte rannsaka kommuner och regioner, utan regeringen.
Vad återstår då för ledamöterna av konstitutionsutskottet? Mycket udda detaljer. Priset för konstigast fråga tog kristdemokraten Tuve Skånberg när han undrade över om det är inrikesministerns statssekreterare som har ledartröjan över sin kollega på Socialdepartementet.
Många KU-ledamöter undrade hur regeringens strategi sett ut. Varpå socialministern Lena Hallengren till församlingens överraskning förklarade att det finns ingen annan beslutad strategi än målet att skydda liv och hälsa. Det slutade i en semantisk diskussion om skillnaden mellan begrepp som ”strategi” och ”mål”.
Man kan verkligen undra om det går att utkräva ansvar av regeringen den vägen.
En avsevärt vassare granskning än KUs har radions Ekoredaktion svarat för de senaste dagarna. Man har synat vad som ser ut som en underskattning av de tecken som fanns om att en andra coronavåg var på väg den gångna hösten. Det är ett klassiskt journalistiskt upplägg: Vad sa man? Vad gjorde man?
Makthavare i alla länder underskattade i inledningen i våras allvaret i pandemin. Men efter allt som sedan hänt, finns något försvar om man i höstas viftade undan stigande smittsiffror?
Ekot har granskat hur Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell tonat ner allvaret, men också hur regeringen under hösten vacklat fram och tillbaka om man skulle ge efter för det folkliga trycket och lätta på restriktioner, trots ökade smittotal.
Det är en stor styrka om journalistik inte bara blir dagsskärvor. Det lyfter om man som Ekot försökt göra här, ge en samlad bild av vad som hänt över en längre tid.
Det är också det som är Konstitutionsutskottets uppgift när man ska granska regeringen. Eller som varit en uppgift som man idag inte förmår leva upp till.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
