När jag säger ”fattiga borde vara norm” är det menat som en kritik mot konsumtionssamhället och tillväxtdoktrinen. Självklart är det inte menat som ett hån. Det skriver Elinor Odeberg, redaktör Libertas (S), i replik till Daniel Wiklander.
Ordet ”fattig” är ett mycket negativt laddat ord, som inte bara implicerar knappa ekonomiska förhållanden, utan även att livet i sin helhet är ”fattigt” (torftigt, oansenligt, obetydligt). I det kapitalistiska konsumtionssamhälle vi lever i tas det alltmer för givet att en svag ekonomi är detsamma som ett fattigt liv. Det eftersom man inte kan konsumera, vilket antas vara lyckobringande.
Detta är en villfarelse designad av kapitalismen, i syfte att uppmuntra konsumtion. Denna norm är direkt skadlig för miljön och våra allmänna värderingar. Ekonomisk standard har mycket lite med personligt välbefinnande att göra. Däremot leder ojämlikhet till minskat socialt kapital i ett samhälle.
Wiklander skriver: ”Klass bestäms av ställning i produktionen, av vilken makt man utövar över sin egen situation – och andras. Till det kommer andra tillgångar i form av utbildning, uppväxt och så vidare. Årsinkomst däremot är inte nödvändigtvis relevant.” Klass är inte bara en fråga om hög eller låg inkomst. Som Salka Sandén, också från Arbetaren, skriver om i en annan replik, kan medelklassen mycket väl leva i ”den goda askesen”, utan att göra någon klassresa för det. Den väsentliga skillnaden är att som fattig har man oftast inte valt sin situation. Häri ligger problematiken.
Pengar är i första hand ett verktyg för att anskaffa sig livsnödvändigheter och i andra hand livskvalité. Den enskilde individens ekonomiska situation får således större betydelse ju mer diverse samhällsfunktioner kräver ekonomisk insats och ju mer ens sociala status beror av materiella tillgångar. Det är precis den utvecklingen vi ser i dag: där storskaliga privatiseringar och där alltmer emfas läggs på den enskilde individens ekonomiska muskler, ekonomiska ”valfrihet”.
Utvecklingen beror delvis på politikernas totala ovilja att erkänna klassamhället och att därmed se samband utöver inkomst. Parallellt med att klassanalys reduceras till personekonomi åläggs begreppen rik och fattig mycket större innebörd, just för att allt kretsar kring pengar.
Med paradfrasen ”mer pengar i plånboken för den vanliga människan” har Moderaterna lyckats locka många arbetarröster. Samtliga av deras skattesänkningar syftar till att främja privatkonsumtion. Samtidigt kan de med hjälp av dessa skattelättnader försvara punkteringar av välfärden och försvåra vardagen för samhällets mest utsatta.
Men i stället för att på ett djupare plan kritisera den politik som förs och presentera progressiva förslag som i praktiken utjämnar klasskillnader, anspelar vänstern på gängse normer om pengar och prylar som vägen till lycka och framgång. Detta tar sig bland annat i uttryck i barnfattigdomsdebatten.
För precis som att klasstillhörighet innefattar mer än personekonomi, räcker det inte med halvhjärtad inkomstutjämning för att bekämpa klassamhället. Det handlar om informationskapital, utbildningsgrad, språkkunskaper, arbetsförhållanden, sociala kontakter, transportmöjligheter, självförtroende … Helt enkelt att från politiskt håll skapa möjligheter till självförverkligande oavsett bakgrund. Det var vad jag menade med alternativ politik, väl befäst i socialdemokratin som ideologi. Det är offentliga satsningar inom vård, skola, omsorg och ekologiskt hållbar infrastruktur som verkligen gör skillnad.
När jag säger ”fattiga borde vara norm”, en provokativ mening kan jag villigt erkänna, var det inte menat som en tröst, utan som en kritik mot konsumtionssamhället och tillväxtdoktrinen. Det står Daniel Wiklander och andra mer etablerade vänsterdebattörer fritt att tolka min artikel som ett ”hån”, ”spott i ansiktet”, ”norm att välja mellan näringsriktig mat och gympaskor?!”, ”dålig socialism” etcetera, men då har de också valt att ducka för hela mitt övergripande resonemang.
Socialdemokratins omfördelning har hittills alltid handlat om att dela på en kaka som växer, inte en som minskar. Men att höja andra värden än de materialistiska är en del av den omställning vi ändå kommer att bli tvungna att göra, i takt med att jordens resurser sinar.
Ingen ska behöva skämmas för att de har små ekonomiska förutsättningar. Minst av allt morgondagens röstberättigade konsumenter: barnen. Låt oss vara visionära i våra samhällsidéer, inte leka ”följa John” med Anders Borg. Annars står vi där igen, 2014, med långa ansikten och 100 kronor mer i plånboken.
Elinor Odeberg, redaktör Libertas, s-studenters idépolitiska tidskrift
Styrelseledamot Socialdemokratiska Studentklubben (SSK) i Stockholm
Artikeln är en replik till Daniel Wiklanders debattartikel “Ett hån mot Sveriges fattiga“. Den artikeln är i sin tur en replik till Elinor Odebergs debattartikel “Eloge till Sveriges fattiga – ni borde vara norm“
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
