Vad hjälper vackra formuleringar om jämlikhet och berättelser ur ensamstående mödrars vardag, om inte Socialdemokraterna lägger förslag om att investera och utveckla välfärden. Det skriver Elinor Odeberg (S) i en slutreplik till Daniel Wiklander.

Det är mycket riktigt genom ”organisering och målmedveten kollektiv kamp” som vi kan få till stånd förändring. Jag välkomnar att Daniel Wiklander, i vårt andra replikskifte, har insett att vi faktiskt sitter i samma båt. Det är inte ofta diskussionen kring klass, konsumtion och materialism förs, trots att det är av största vikt att arbetarrörelsen anpassar sig de nya problembilder som konsumtionssamhället och klimathotet medför.

Om fokus enbart ligger på inkomst skyms sikten för andra verkligt problematiska strukturer. Det riskerar även i slutändan att resultera i att folk väljer att rösta blått, för att blå politik rent ytligt innebär mer pengar i plånboken. Men för människor med små inkomster innebär det ökade avgiftstrycket en sämre ekonomi, då kostnaderna ökar fortare än intäkterna. Några exempel är skenande priser och ineffektivitet till följd av marknadsekonomins misslyckade övertagande av bland annat elförsörjning, järnväg och i kollektivtrafik. För att citera Stockholms finanslandstingsråd Torbjörn Rosdahl (M) när priset på SL-kortet chockhöjdes 2011: ”Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken.”

Vi bör sträva efter ett samhälle där inkomst och konsumtion får mindre, inte större, betydelse. I synnerhet som överkonsumtionen är ett betydligt större problem i Sverige än underkonsumtionen, ur miljösynpunkt. Det ska inte ”kosta” att vara fattig, i termer av minskad social status, eller i sämre förutsättningar för ens barn. Framför allt är det den växande otryggheten som är det värsta med att ha små ekonomiska marginaler. Den samhällsutveckling vi ser i dag är att välfärdsstaten sakta men säkert nedmonteras och allt större press läggs på individens privatekonomi, förklätt med ordet ”valfrihet”.

Den så hyllade valfriheten är i många fall en ofrihet, då det innebär tid, energi, tillgång och information för att faktiskt göra rätt val. Detta om något är en klassfråga. Vilka är det som väljer att placera sina barn i en bättre skola? Vilka barn föds från första början i områden med bra skolor? Vilka tecknar en privat sjukförsäkring?

Att många tycks positiva till valfriheten kan förklaras av att man handlar i egenintresse. När det står mellan ett ”bra” och ett ”dåligt” alternativ, vill man så klart ha kvar möjligheten att välja (så kallad negativ valfrihet). Den grundläggande socialdemokratiska idén om likvärdighet inom vård och skola saknas. Politiker från båda block räds offentliga satsningar. Folk har ju ”vant sig”.

Vi må vara vana vid klyftor, men det betyder inte att vi vill behålla dem.

Det är här avståndet mellan väljare och politiker växer. För vad hjälper vackra formuleringar om jämlikhet och berättelser ur ensamstående deltidsarbetande mödrars vardag, om inte vi socialdemokrater de facto lägger förslag om att investera och utveckla välfärden och därigenom förebygga att människor hamnar i ekonomiskt obestånd?

Även om Daniel Wiklander och jag bevisligen håller med varandra om mycket, är det ett område där han och andra initialt kritiska röster måste lyfta blicken; nämligen vad gäller just den fackliga och politiska organisering som omhuldats i Wiklanders repliker.

Min generation engagerar sig inte nämnvärt i partipolitiken, desto mindre i facket. Den utvecklingen måste vändas. För att kunna formulera progressiva förslag och möta samtidens utmaningar krävs det att det rinner färskt blod i arbetarrörelsen. Inte att man använder sig av härskarteknik så fort en ny ung röst, i det här fallet min, dyker upp på arenan med en obekväm problemformulering.

Elinor Odeberg, redaktör Libertas, s-studenters idépolitiska tidskrift. Styrelseledamot Socialdemokratiska Studentklubben (SSK) i Stockholm

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena