När bilar brinner vill borgerliga politiker och media helst tala om ”utanförskap”. Inte om klass. Men en sådan retorik har mängder av brister. Det skriver Elliot Baron.
Förortsrevolt. När bilar brinner vill borgerliga politiker och media helst tala om ”utanförskap”. Inte om klass. Men en sådan retorik har mängder av brister. Som alltid när högern ska försöka förklara sociala problem. Utanförskapet som de pratar om – helt utan klassanalys – tycks vara något isolerat. Något som endast finns hos de exkluderade.
När Fredrik Reinfeldt svarade på frågor om händelserna i Husby pratade han om kulturella trösklar. Om trösklar som måste övervinnas för att de utsatta ska kunna lämna detta ”utanförskap”. Lämna det för att träda in i samhällets värme. Det är vad denna retorik verkar vilja förmedla. Men vad betyder det egentligen? Att tala om ”utanförskap” på det här sättet tjänar ett visst syfte. Det får konsekvenser.
I samband med olika typer av kriser – mindre eller större – behöver politiker och media använda sig av förklaringsmodeller. Även högern behöver säga något. Försöka förklara och inte vara knäpptysta. Trots att de kanske helst skulle vilja det. Då används denna utanförskapsretorik. Oavsett om det gäller bilbränder eller en hög arbetslöshet. Men att tala i dessa termer säger egentligen väldigt lite. Det är snarare abstrakt än konkret. Det flyttar fokus från verkliga strukturer. Retoriken om utanförskap som något isolerat betyder till exempel att man pratar om segregation utan en helhetsbild. Det tas ju sällan upp att det är innerstaden som är segregerad – med vita höginkomsttagare. Att tala om ”utanförskap” på det här sättet säger ingenting om problemen. Förutom att felet finns hos de förtryckta och oberoende bredare strukturer i samhället.
Det säger alltså väldigt lite. Men retoriken får en annan konsekvens. Den spiller över i ett klassförakt.
För när något som ”utanförskap” diskuteras utan klass och strukturer då skuldbelägger man de förtryckta. Och inte de bakomliggande omständigheterna. Som när någon tyckte att ungdomarna borde ”visa tacksamhet” i stället för att bränna bilar. Eller när vissa känner att det är viktigt att påpeka att man faktiskt inte behöver bränna bilar bara för att man är arbetslös. Men det här skuldbeläggandet är ett klassförakt. Ett klassförakt som högern är beroende av. När alla sociala problem ska förknippas med individuella val och egenskaper – samtidigt som dessa problem ändå behöver förklaras – då blir demoniseringen en nödvändighet. Utan den kan högern inte förklara. För om det inte är fel på de som är förtryckta, då måste det vara det handla om samhällssystemet. Vilket skulle vara lika med att ropa på strukturella förändringar. Demoniseringen av förorten, fattiga och invandrare är något som högern behöver.
Klassföraktet från ovan. Det tar många olika uttryck. Vi ser det till exempel på TV. I program som ”Gravida som krökar” eller ”Ullared”. Eller när Uppdrag Granskning ville visa att barnfattigdomen är överdriven, att vissa med lite pengar tydligen har råd med cigaretter. Som om deras sociala position skulle vara deras eget fel. Liknande tongångar kunde man höra när grekiska arbetare anklagades för att vara lata och på så sätt skyldiga till den ekonomiska krisen.
Retoriken om ”utanförskap” hänger ihop med ett demoniserande klassförakt. Som att anklaga de förtryckta för förtrycket. Tänk på det när bilar brinner.
En slags avhumanisering. Som sker från höger. Populistiskt. Från ljusblått till brunt. Ett försök att skildra de som har det sämre som moraliskt defekta. På så sätt handlar det aldrig om strukturer.
Det är dags att sluta. Sluta prata om ”utanförskap”.
Elliot Baron, sitter med i tidningen Brands redaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
