Det media betecknar som “översexuell dans” är inte en subtil gråzonshandling. Barn och unga är högst medvetna om var gränsen för sexuella övergrepp går, skriver Emma Söderström, debattör med lång erfarenhet inom tjejjoursrörelsen.
Att tjejer ”inte vågar” anmäla sexuella övergrepp och att det krävs satsningar på att lära unga vad som är okej och inte, är påståenden som hörts i debatten om We Are Sthlm, bland annat från festivalledningen själva. Detta är att skjuta ifrån sig sitt vuxenansvar och anta fel utgångspunkter i arbetet mot sexuellt våld.
Till att börja med är det dags att skrota begreppet gråzoner, som gör mer skada än nytta, och sluta sprida myten om att barn och unga inte vet var gränsen går. Oförmågan att se och hantera killars sexuella övergrepp mot tjejer finns hos omgivande och ansvariga vuxna: föräldrar, personal inom skolan, kulturen och idrotten, liksom rättsväsendet.
Unga kan precis som vuxna avgöra när någon kränker deras integritet. Det vittnar inte minst de många berättelser från tjejer som besökt We Are Sthlm om.
Att känna obehag, kanske till och med säga ifrån och mota bort personen, är tydliga reaktioner på att ett agerande inte är okej. På samma sätt måste vi anta att även killar kan avgöra när en sexuell handling de utför inte är ömsesidig. Att pressa sitt kön mot någon, ta på hennes bröst eller dra upp hennes kjol och ta på hennes kön, det som i media och av festivalledningen själva beskrivits som ”tafsande”, ”gnuggande” och ”översexuell dans”, är inte subtila gråzonshandlingar. Åtminstone inte för den som utsätter eller utsätts.
Erfarenheter från Unizons tjejjourer bekräftar att de flesta är medvetna om när de utsatts för ett övergrepp, oavsett om det skett i en säng, på ett badhus eller på en festival. Problemet uppstår när denna medvetenhet konsekvent motsägs av omgivningens direkta eller indirekta agerande. Då kommer känslor av skuld och skam, och ifrågasättandet av den egna upplevelsen av rätt och fel.
En orsak till omgivningens skygglappar är bilden av ”våldtäktsmän” som avvikande och vidriga, vilket gör det omöjligt att se att ens vän, bror eller elev kan vara en av dem. Då är det lättare att peka ut en ”annan” grupp män och killar än den upplevda egna.
I själva verket finns det få kända gemensamma nämnare utöver manligt kön och dålig kvinnosyn. Ja, det skulle vara namnen då. Enligt Researchgruppen är namntoppen för misstänkta för våldtäkt i Sverige Andreas, Mikael, Daniel, Robert, Stefan, Sebastian, Marcus, Jimmy, Johan, Magnus, Robin, Joakim, Fredrik, David, Mats, Thomas, Peter, Alexander, Mattias och Björn. Namn som dessutom ofta bärs av de som härjar i kommentarsfälten och hävdar att det sexuellt våldet har med ökad invandring att göra.
I stället är det rimligt att anta att gruppen förövare är lika omfattande och brokig som gruppen offer. Det vill säga att runt var tredje eller fjärde kille i gymnasiets årskurs tre utsatt en tjej för sexuella övergrepp, och att var tionde kille utfört ett övergrepp som inkluderar penetration, då det är de andelar av tjejerna som uppger att de utsatts för detsamma. Undersökningar visar nämligen att förövarna i dessa fall oftast är jämnåriga killar.
Att vända på perspektiven kan hjälpa en att inse vidden både av problemet och av de satsningar som måste till. Barn och unga gör som vuxna gör, och när övergrepp tystas ned, ifrågasätts, förminskas och ursäktas av vuxenvärlden ses det som ett kvitto på att ens egen upplevelse var felaktig.
Tjejer vågar anmäla och berätta om övergrepp. De väljer bara att inte göra det, av uppenbara skäl – något de inte ska skuldbeläggas för.
Emma Söderström, debattör och kommunikatör med lång erfarenhet inom tjejjoursrörelsen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
