Med en fika hemma hos Maud Olofsson för 13 år sedan inledde de borgerliga partiledarna sin framgångsrika politiska allians. Men de interna relationsproblemen och väljarflykten ger dåliga utsikter för framtiden.
Den 31 augusti 2004 bildar Fredrik Reinfeldt (M), Maud Olofsson (C), Lars Leijonborg (FP) och Göran Hägglund (KD) en politisk allians med syfte att ta över regeringsmakten 2006.
De lyckas tack vare ett gemensamt valmanifest, fyra samspelta partiledare, en allt mindre populär Göran Persson (S), som dessutom nonchalant och verklighetsfrånvänt ger bort den tidigare socialdemokratiska profilfrågan sysselsättning.
Hemma-hos-fikat hos Maud Olofsson för 13 år sedan blev upptakten till en decennielång framgångssaga för borgerligheten och alliansen.
Framgångsreceptet för alliansen under tiden fram till valet 2014 var bland annat att respektive parti fick ta ansvar för sina hjärtefrågor och tillitsfullt överlät till de andra att ta hand om sina.
För Moderaterna var det försvaret och ekonomin, för Folkpartiet utbildning och rättsfrågor, Kristdemokraterna fick välfärdsfrågorna och Centern skulle skapa tillväxt i hela landet.
Men aldrig släpptes fokus på att stå eniga bakom de förslag och den politik som fördes med alliansstämpel. Sammanhållning, lojalitet och enighet utåt var alliansens styrka för tio år sedan. Idag ser vi det motsatta.
Sammanhållning, lojalitet och enighet utåt var alliansens styrka för tio år sedan. Idag ser vi det motsatta.
För sedan valförlusten 2014 har oenighet och förvirring varit nya signum för alliansen, där rädde sig den som kan verkar vara den nya strategin.
När Fredrik Reinfeldt abrupt lämnade partiledarskapet i Moderaterna, vacklade inte bara partiet utan även alliansen. Inte minst har 2017 varit ett år då sprickan i alliansen blivit förödande djup, året då Moderaterna och Kristdemokraterna å ena sidan inte ser det som problematiskt att samarbeta med Sverigedemokraterna, samtidigt som det är en omöjlighet för Centern och Liberalerna.
Den hårda linjen mellan konservativa och liberala krafter finns har alltid funnits där, men först nu är skiljelinjen så tydlig att det kan avgöra enskilda partiers framtid såväl som alliansens.
I dag står Moderaterna utan partiledare och med sjunkande väljarstöd, Liberalerna strider öppet om vem som ska leda partiet vidare och Kristdemokraterna fortsätter ligga under riksdagsspärren under Ebba Busch Thors ledning.
Bara Centern tycks obekymrat stå starka, enträget uppvaktade av Socialdemokraterna via statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson. Det är ingen stabil fyrklöver.
Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund kunde med sin konstellation erbjuda något nytt, en samlande kraft för den borgerliga väljaren att luta sig mot. De hade en plan och de höll sig till den.
Vad erbjuder dagens allians de borgerliga väljarna? Vilka är de gemensamma hjärtefrågorna med de konkreta lösningarna?
Och ska Sverigedemokraterna in i de fyras värme eller ut i kylan? Problemet är att ingen vet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
