En äldreomsorgslag är nödvändig

debatt Socialtjänstutredningen ska presentera sitt förslag i augusti. Bland annat ska utredningen analysera om det behövs en särskild särlagstiftning för äldre. Vi anser att en sådan lag är nödvändig, skriver tidigare statsråden Lena Hjelm-Wallén och Ingela Thalén med flera.

När denna artikel skrivs pågår en utredning om socialtjänsten. Enligt ett tilläggsdirektiv ska utredningen ta ställning till om en särskild äldreomsorgslag ska införas. Vi anser att en sådan lag är nödvändig som ett led i att förbättra äldreomsorgen och ge äldrefrågorna sin rättmätiga plats på den politiska dagordningen.

Covid-19 har på ett skrämmande sätt tydliggjort bristerna i äldreomsorgen. Bristerna har varit kända men kommunpolitikerna har valt att satsa på andra verksamheter. Det har också varit känt länge att det saknas kontinuitet i omsorgen om de äldre. Många äldre som önskat plats i vård- och omsorgsboende har nekats det, vilket lett till stor otrygghet bland såväl de äldre som deras anhöriga. Personalens situation och villkor speglar synen på hur de äldre tas omhand. Många anställda saknar utbildning, tvingas till timanställningar, arbetar under schemaläggningar som ger orimliga anställningsvillkor. Bristen på medicinsk personal och kompetens är stor. Tillsammans med bristen på skyddsmaterial har det lett till att många äldre smittats på vård- och omsorgsboendena.

Sedan millennieskiftet har antalet platser i äldreboende, platser som man får tillgång till först efter kommunens godkännande, minskat från 118 000 till 82 000. Under samma tidsperiod har antalet äldre från 80 år och uppåt ökat med 37 000 personer eller 8 procent. Enligt SCB kommer antalet personer 80 år och äldre att öka de kommande 10 åren med närmare 50 procent. År 2029, det år då de sista fyrtiotalisterna fyller 80 år, kommer antalet svenskar över 80 år att uppgå till cirka 800 000 och antalet 100-åringar har ökat till 3 300.

Äldreomsorgen saknar ett starkt lagstöd och nedprioriteras därför av kommunerna.

Den minskning av antalet äldreboendeplatser som har skett de senaste 20 åren har fortgått trots mångåriga statliga satsningar på stöd till byggande av äldreboenden. De investeringsstöd som funnits under de senaste åren är uppenbarligen verkningslösa. Det värsta är att samtidigt med avvecklingen av äldreboenden har hemtjänsten försämrats kraftigt. På 80-talet besökte de anställda i hemtjänsten i snitt fyra personer per dag. I dag besöker de 12–20 personer per dag. Det är bara att konstatera att sett som helhet har vården och omsorgen om de äldre försämrats. Tillgången på bra gemensamhetsboende/äldreboende har inte ens närmat sig den efterfrågan som finns. Den enskildes rättmätiga önskemål om att bo kvar hemma med kvalitet i omvårdnaden har satts på undantag. Det innebär att många äldre isoleras och att de tas omhand av en hemtjänst som saknar möjligheter att ge de äldre god vård och omsorg. Kommunerna har skärpt kraven för att få tillgång till ett äldreboende och med detta som underlag hävdat att det saknas efterfrågan på äldreboende. Kommunen har på detta sätt trollat bort de äldres egna önskemål. Personalen är underdimensionerad och det gör att hemtjänst och vård- och omsorgsboende inte är attraktiva arbetsplatser. Privatiseringarna inom vård och omsorg förvärrar situationen.

Äldreomsorgen måste kunna erbjuda bra arbetsvillkor. Förutom att stärka utbyggnaden av äldreboenden, krävs en systematisk satsning på personal med bra utbildning och  i tillräcklig omfattning för att säkra en uthållig äldrepolitik. Regeringens stöd till Kommunalarbetareförbundets och SKRs överenskommelse om utbildning av undersköterskor är välkommen och nödvändig.

Anhöriga ska vara nära – inte ha huvudansvar för de äldre. I många relationer blir närmast anhörig den som får ta vård och omvårdnadsansvar i vardagen. Det är en sak att vara delaktig, en helt annan att bära hela ansvaret.  I många fall leder det också till att den som vårdar inte orkar med utan insjuknar och kräver än mer omsorg.

I dessa dagar med pandemin har bristerna också resulterat i att närstående utnyttjas som oavlönade vårdgivare. Ofta dessutom i bostaden som snabbt förvandlas från gemytligt hem till en vårdplats.

Äldrepolitiken ska vara långsiktigt finansierad. De investeringsstöd som tillkommit för att bygga äldrebostäder är en sak, det krävs också en långsiktig finansiering av äldrepolitiken i stort . På samma sätt som statsbudgeten bygger upp en finansiering för klimatpolitik, uthållig jordbrukspolitik etc ska statsbudgeten också säkerställa att det finns en långsiktig finansiering för de äldres välfärd.

Äldreomsorgen saknar ett starkt lagstöd och nedprioriteras därför av kommunerna. På många andra välfärdsområden finns en tvingande lagstiftning. Det gäller till exempel LSS och barnomsorg. För några årtionden sen saknades det platser i förskolan/barnomsorgen. Man fick stå i kö för att få en plats. Idag ger lagen barnen rätt till plats från ett års ålder. Så gott som överallt är idag problemet med platsbrist löst. Lagstiftningen har gett resultat! På motsvarande sätt skulle en äldreomsorgslag bidra till en bättre vård och omsorg om de äldre.

Vi menar att en äldreomsorgslag är nödvändig för att garantera en värdig vård och omsorg med rättigheter och självbestämmande för de äldre.

Argumenten för en äldreomsorgslag är flera:

• Att åldras är en naturlig del av livet. I likhet med att vara barn eller ung. Socialtjänstlagen bör omfatta de som har en social problematik.

En särskild lag bör finnas för vård och omsorg om samt service och stöd till de äldre. Den ska ha individen som utgångspunkt och bör innefatta krav på såväl kommun som region. Det bör vara en rättighetslagstiftning som ger den enskilde inflytande över sin situation.

• Det finns en påtaglig risk för att lagar på olika områden inte får samma tyngd i kommunernas beslut. De mer tvingande lagstiftningarna kommer därmed att vara styrande för kommunernas prioriteringar. En ramlag för hela det sociala området skulle inte ge de äldre tillräckligt starkt lagstöd. Privatiseringarna inom äldreomsorgen tydliggör behovet av lagstiftning.
• Det kommunala självstyret måste vägas mot individens rättigheter. Skillnaderna mellan olika kommuner och regioner är stora. Det är självklart att kommuner med olika befolkningssammansättning, näringslivsstruktur med mera kan behöva olika lösningar. Men det får inte innebära att individens rättigheter åsidosätts. De organisatoriska lösningarna kan vara olika men den enskildes välfärd och rättigheter kan inte vara beroende av bostadsort och kommun. Mer statlig finansiering understryker ytterligare behovet av ramlag.

En äldreomsorgslag skulle stärka de äldres rättigheter och ge förutsättningar för den utveckling och kvalitetshöjning som måste vara en prioriterad fråga när covid-19 bekämpats. En utgångspunkt måste vara att de mest utsatta och sköra ska garanteras god service, bra omhändertagande och inflytande över insatserna. Barnomsorg är idag en rättighet – efter ett långvarigt reformarbete.

Det är dags att reformera äldreomsorgen och ge de äldre garantier för ett värdigt omhändertagande.

Catarina Carbell, regionpolitiker

Göran Eriksson, ordförande i PRO Kultur

Curre Hansson, Seniorsossarna

Christer Hedberg, tidigare kommunalråd

Mats Hulth, tidigare social- och finansborgarråd

Lena Hjelm-Wallén, tidigare statsråd

Lena Josefsson, fd socialnämndsordförande

Ingela Thalén, tidigare statsråd

(samtliga av författarna är socialdemokrater)