Det är nästan så man tycker lite synd om den så kallade alliansen. Sedan höstens Carema-skandal har bevisen på den misslyckade högerpolitiken duggat tätt.
Satsningen på jobbcoacher har hittills kostat skattebetalarna 1,5 miljarder. Enligt Arbetsförmedlingens egna siffror får de som coachats jobb i mindre utsträckning än de ”icke-coachade”. Samma Arbetsförmedling har sedan 2007 skickat tillbaka 18 outnyttjade miljarder till statskassan under en tid då arbetslösheten stadigt ökat. Sjukförsäkringen kör människor i botten, klimatfarliga utsläpp ökar. Till och med när det gäller skötebarnet lärarlegitimationer har regeringen misslyckats.
I ett sådant läge är det symptomatiskt att finansminister Anders Borg, snart sagt den enda som alltjämt åtnjuter högt förtroende bland allmänheten, retirerade till småsinta Muf-tirader om Socialdemokraternas eventuella regeringsunderlag (kommunister! skattehöjningar!) som svar på kritiken mot den tunna vårbudgeten. Sammanhanget var när han och den nya ekonomisk-politiska talesperson för S, Magdalena Andersson, till slut möttes i en TV-debatt.
När sprickorna i politiken blottas räcker inte de schlingmannska slagorden till. Och att Moderaternas eget regeringsunderlag till hälften befinner sig under riksdagsspärren i opinionsmätningarna borde, som Andersson påpekade, vara ett större bekymmer för finansministern.
Centerns Annie Lööf hade chansen att hyfsa till partiets chanser att klättra upp på fastare opinionsmark i Ekots lördagsintervju. Det var en chans hon, milt uttryckt, inte tog.
Helt oprovocerad ville näringslivsministern plötsligt problematisera huruvida Kina är en diktatur eller ej, och bilden av en obscent högavlönad broiler utan vidare kontakt med verkligheten förstärktes.
Moderaterna å sin sida försökte dagen innan att styra upp bilden av ett maktfullkomligt parti på dekis genom att sparka partisekreteraren Sofia Arkelsten. Arkelsten var under sin tid på posten en av oppositionens bästa valarbetare. Först bjudresan och bloggandet om oljeföretaget Shell, sedan de ihållande krumbukterna med det hemliga partistödet från näringslivet. Och till sist de minst sagt bisarra försöken att göra de nya Moderaterna så nya att historien helt enkelt skrevs om.
Huruvida Kent Persson från Örebro delar uppfattningen att M stod på barrikaderna mot apartheid och för kvinnors rösträtt är oklart. Däremot har han förlorat ett val i hemstaden, fått tre politiska sekreterare efter varandra att sluta inom loppet av tio månader samt bjudit en avhoppad (men fortfarande nationell partimedlem) sverigedemokrat till samarbete i kommunfullmäktige.
Framtiden ser… intressant ut.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
