Håkans Hörna Många tror sig nu veta vad som hänt, och varför. Men lugn, här kommer den enda analys ni behöver. Håkan A Bengtsson sammanfattar läget i elva mer eller mindre seriösa punkter.
1. Käpphästar är valanalytikernas bästa vän
Eftervalsanalyserna har något lätt igenkännligt över sig. Hörde vi inte ungefär samma sak efter förra och förrförra valet? Alla gamla käpphästar kommer väl till pass efter valdagen. Upprepningarna av det slaget understödjer emellertid ett slags politisk tristess. ”Vi nådde inte ut med vårt budskap” eller ”valdebatten handlade inte om våra frågor” är bortförklaringar som alltid ligger nära till hands. Särskilt när det gått dåligt. Många valanalyser hade kunnat skrivas innan valet och publiceras oavsett valresultat: Socialdemokraterna har svikit arbetarklassen. Vänsterpartiet vann inga arbetarväljare men svek klimatet. Centerpartiet har övergett borgerligheten och landsbygden.
Lars Adaktussons kritik av Ebba Busch var också väntad. Han har ju förlorat maktkampen i Kristdemokraterna och vill väl ge igen. Det överraskande var att han lyfte fram bristen på humanitet och empati i valrörelsen i sitt angrepp på Busch. Adaktusson har tidigare inte direkt lagt fingrarna emellan. Men omständigheterna kanske söker sina ibland överraskande argument.
Nu kommer alla partier att analysera valresultatet på längden och tvären. Och sedan publicera en rapport om ett ungefär halvår, när alla har glömt valet.
Min rekommendation är tämligen basal. Ta ett djupt andetag och luta er tillbaka. Lyssna! Tänk! Agera! I den ordningen. Eftervalsdebatten mår bra av eftertanke och självrannsakan.
2. Det mesta har handlat om Sverigedemokraterna
2022 var ännu en valrörelse (samma sak kan sägas om eftervalsdebatten) där det mesta kretsat kring Sverigedemokraterna. I början av 1960-talet skrev Herbert Tingsten att Socialdemokraterna var den planet som de andra partierna cirkulerade runt. Håller Sverigedemokraterna på att överta den rollen? Är det fråga om rena rama solförmörkelsen? Orsakad av de andra partiernas oförmåga att själva sätta dagordningen.
3. Bruksorterna och vänstern
Vänsterpartiet var största parti i Sorsele kommun med stöd av 38,97 procent av väljarna. Men där var det bara 1 000 personer som röstade. Det gick inte så bra på andra håll. Vänsterpartiet satte i år som mål att vinna LO-väljare och arbetare i bruksorterna. I LO-grupperna står partiet och stampar. Procentuellt sett röstar fler av SACO:s medlemmar på Vänsterpartiet. Och det visade sig också att Vänstern tappade röster i de bruksorter Nooshi Dadgostar besökte under valrörelsen.
Men Leonidas Aretakis, chefredaktör för partiet närstående ”Flamman”, bidrar med en intressant analys i sitt nyhetsbrev. Han har läst en gammal en essäsamling av Stuart Hall som på 80-talet analyserade varför thatcherismen gick segrande ur den tidens ideologiska kraftmätning. Den säger mer än de flesta artiklar om valet som publicerats så här långt, som när Aretakis skriver: ”En annan viktig poäng är att en mekanisk syn på klass inte kan användas för att förstå utvecklingen. Thatcher nådde väljare i alla folklager, inte för att hennes hopkok av nyliberalism i ekonomin och konservatism i hemmet uttryckte väljarnas ‘klassintressen’ enligt någon enkel formel – utan för att hon lyckades skapa en berättelse om Storbritannien som stora delar av befolkningen kunde känna igen sig i.”
4. Manual för framgångsrika politiska partier
Framgångsrika politiska partier och rörelser bygger på några grundläggande element: Ledarskap. Organisation. Narrativ (berättelse). Policy.
Vilket förstås måste överföras och kopplas till gripbara konkreta reformförslag som gör skillnad i vardagen för breda väljargrupper. Men satt i ett sammanhang, som skapar förutsättningar för kommande stegvisa reformer på vägen mot ett mer jämlikt och rättvist samhälle.
5. Magda Merch
Valkampanjer kräver kampanjmaterial. Det kan röra sig om knappar, t-shirts och alla möjliga saker som signalerar var man hör hemma, som syftar till att synliggöra kampanjarbetarna och höja valtemperaturen. Den här gången gick Socialdemokraterna ett steg längre i den nya merch-trenden (ännu ett uttryck för den allomfattande anglifieringen av språket – merch är en förkortning för merchandise). SAP uppmanade i år sina valarbetare att ”Sno stilen av Magdalena Andersson!”. I valrörelsen lanserades också en särskild ”Magda-sko”. Dock bara i begränsad upplaga. Skorna var ”inspirerade av de skor som Magdalena Andersson” bar i Socialdemokraternas valfilm. De fanns förstås att köpa i den röda kampanjbutiken. Vi talar här om röda sneakers med en sosseros på hälen.
Jag noterar på sociala medier att Socialdemokraternas kommunikationschef efter valet besökte brittiska Labours kongress, och särskilt på en punkt blivit imponerad: ”Merch-shopen otrolig!” Vi kanske kan vänta oss mer Magda-merch i framtiden. Ett tips. Socialdemokraterna i Tyskland säljer en SPD-brödrost, som bränner in SPD i franskbrödet. Frågan är om en svensk variant kommer att leverera rostbröd med budskapet ”SAP” eller om det blir ”Magda”. Man vet aldrig. Det kan vara sådana saker som kan avgöra ett val. Magda erbjuder bröd till folket. Det kanske för övrigt var lite ”bread and butter-löften” som saknades i dem här socialdemokratiska valkampanjen. Det blev ju mest mer ”valmålsättningar”. Men det är klart även brödrostar går ju på el, så det kanske hade varit dålig timing i år.
6. Valets ”comeback kid”
Den mest överraskande återkomsten stod Mauricio Rojas för. Vi trodde ju att vi hade förlorat honom. Efter att han flyttade till Spanien och sedan Chile, där han en gång föddes, men varifrån han flydde efter Pinochets kupp 1973. Han lyckades faktiskt väljas till kulturminister (eller minister för kultur, konst och arv) i Chile. Men tvingades avgå efter bara fyra dagar på posten. Hans kritiska uttalande om ett museum som uppmärksammade diktaturen och dess brott mot de mänskliga rättigheterna var över gränsen även för den högerregering han ingick i under 96 timmar. Men nu är han tillbaka som liberal riksdagsledamot här i Sverige.
Rojas är en riktig politisk resenär. Han anslöt sig till den beväpnade vänstergerillan i Chile. Han var länge marxist men vände sedan marxismen ryggen. Han blev miljöpartist med anarkistiska böjelser, och sedan liberal i största allmänhet. Han var VD för Timbro. Han var knuten till Moderaterna. Men blev sedan liberal riksdagsledamot utan att vara medlem i själva partiet. Och nu är han tillbaka.
Jag bevistade själv när det begav sig Mauricio Rojas disputation i Lund, där han presenterade sin uppgörelse med marxismen, den hade gjorts av andra före honom, om man närgranskar hans teser. Disputationen var nästan ett symboliskt slutseminarium för den en gång så starka Lundavänstern. I den överfulla seminarielokalen fanns många av de redan då lätt gråhåriga 68orna, varav många nog instämde i Rojas teser. Opponenten var ingen mindre än Bo Gustafsson, den marxistiske ekonomisk-historikern, ledande intellektuell akademiker i VPK och sedan maoist i KFML, som vid det här laget hade blivit socialdemokrat som såg Per Albin om en svensk inkarnation av Mao. Han gav Rojas rätt på många punkter, men ville komplicera och komplettera bilden. Han uppträdde som en resonerande äldre man och gav ett positivt intryck på mig. Rojas däremot var obeveklig. Han lät mer som en skarprättare än en filosofie doktor. Han tycks mig lika övertygad oavsett vilken position han har intagit, så liberal han numera är.
7. Ungdomen röstar höger
Det visar sig att förstagångsväljarna i år röstade åt höger. Hur i hela världen kunde Moderaterna och Sverigedemokraterna bli hippa bland tonåringar? Rör det sig om ett slags ungdomsrevolt som bottnar i en önskan att provocera? Länge var det skämskudde över att rösta på Sverigedemokraterna. Är det nu ”helt rimligt”? Att vara sosse verkar enligt vad jag hört vara ett skällsord för en ”snål jävel”. Eller beror det bara på att högern och särskilt ytterhögern varit så mycket bättre på sociala medier?
Men hys förtröstan. Livet är långt. Man kan ändra sig när man blir äldre. Och det bästa med ungdomen är att den går över.
8. Män kan inte bädda
Könsgapet ökar. Allt fler män röstar höger och kvinnorna lutar åt andra hållet. En gång var det tvärtom. Det finns säkert många förklaringar till denna nya politiska klyfta mellan män och kvinnor. Susanna Kierkegaard menar i Aftonbladet att ”Vi måste sluta dalta med odugliga män. De kan inte ens bädda sängen”. Det är väl vad jag alltid sagt. Det var dumt att avskaffa värnplikten. Vi som gjorde lumpen glömde snart bort att gå i givakt. Men vi lärde oss i varje fall att bädda.
9. Realistpartiet är helt orealistiskt
Jag noterar att ”Realistpartiet” i Södertälje ökade sitt väljarstöd något och nu ligger på lite över 4 procent. Partiet gick till val på: ”Det behövs en rejäl omrörning i grytan – det är vi som är sleven!” Partiet har uppenbarligen en del pengar i kassan för merch-shopen är smått imponerande, med paraplyer, parkeringsskiva och en nyckelring med ficklampa. Kanske något för Socialdemokraterna att spana in?
Vad består då partiets realism av? Jag hittar följande definition i partiets reklamtidning:
”Realism betecknas av en strävan efter att skildra omvärlden så realistiskt som möjligt. Det vill säga ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv. Realismen uppkom som en direkt opposition mot fantasi och naturmystik.”
Det där ”mer eller mindre” oroar mig. Kan något vara mer eller mindre objektivt? Det hela kanske är orealistiskt. Men nu blir det maktskifte i Södertälje och borgerligt styre, med stöd av Realistpartiet och Sverigedemokraterna.
Det är lätt att glömma att lokalpartierna spelar en stor roll runt om i landet och ibland kan vara tungan på vågen. Hur många Kommunens väl-partier finns det? Eller partier som börjar på något med Folket, som Folkets röst. Eller helt enkelt alla dessa partier som har kommunens namn i sitt partinamn. Lokalpartier är en uppsamlingsplats och kanal för personer och grupper som inte passar in det etablerade partisystemet, inte sällan ger de spelrum för något slags ibland osorterat missnöje eller kritik mot de etablerade partierna. De kan komma och gå. Inte alla består. Ofta bildas partierna av uteslutna eller avhoppade personer från något av nationella partierna.
En del partier har också kunnat överleva under lång tid. Kärnkraftsmotståndare i SAFE i Nässjö lämnade socialdemokraterna för flera decennier sedan och sitter fortfarande i fullmäktige, och ökade i år med ett mandat. I Falkenberg bildades Aktiv Politik 1966 av den tidigare socialdemokraten Bror Störby. I kommunvalet 1966 fick partiet hela 18 procent och partiet satt kvar i fullmäktige ända fram till 2010.
Lokalpartier är vad jag vet ett tämligen obeforskat område, och säkert också ett svåröverskådligt och hela tiden föränderligt politiskt fält. Men ett intressant fenomen. Jag skulle gärna läsa en översikt på detta område. Det rör sig kanske om ännu en av dessa underströmmar i det svenska samhället som inte tillräckligt uppmärksammats på riksplanet.
10. Stad och land
Författaren Lars Andersson senaste roman ”Nu” belyser på ett intrikat sätt fenomenet Sverigedemokraterna. Lars Andersson är sedan länge bosatt på landet i Värmland. Själv röstar han som han säger till vänster till om Centerpartiet, men förundras över alla centerväljare som gått till Sverigedemokraterna i årets val, det vill säga i riksdagsvalet men inte i lika hög grad i kommunvalet. Han gav efter valet en träffande och eftertänksam bild av de spänningarna mellan stad och land:
”I riksvalet gick tappet rakt av till SD. Väljarna klämtar i stormklockar! Men om vad? Här i kommunen skjuts inte på gatorna. Tydligen röstar folk mot apokalyptiska tillstånd som antas råda i riket, fast inte här. /…/ Så det finns en misspassning mellan en lägesbild som påkallar rikslarm och det hemtama man ser omkring sig. Jag förstår inte vad det är SD får människor här i min kommun att se flammande tydligt framför sig när de lägger i riksdagssedeln, men inte när de lägger i kommunsedeln”
11. Minskat valdeltagande
Valdeltagandet minskade, efter att ha ökat under några val. Vad berodde det på? Tidigare har förmodligen Sverigedemokraterna mobiliserat väljare från soffan. Partiet ökade sitt stöd även i årets val. Men färre gick och röstade. Vände några hem när det visade sig vara köer till vallokalerna, på grund av de nya röstningsrutinerna.
Men inte alla ser ett minskat valdeltagande som ett problem. I den konservativa världsbilden har lågt valdeltagande snarare betraktats som ett uttryck för att väljarna är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd.
Vilket väl Johan Hakelius, politisk chefredaktör på tidningen Fokus, gav uttryck för i ett intervjusvar strax innan valet. Han sa att han känner ”lättnad av att inte behöva kliva in i valbåset. Jag röstar nämligen inte. Skälen är flera. Mina läsare ska kunna lita på att jag inte bär på partilojaliteter. Men jag ser också en skadlig politisering av samhället; existentiella problem förvandlas till politiska stridsfrågor. Vi skulle må bra av lite avpolitisering. Ett onödigt högt valdeltagande uppmuntrar bara dem som förvandlar varje samtal till en grälsjukt uppfordrande debatt.”
Den mer liberala Hanne Kjöller som ofta är på tvärs, ibland också med sig själv, skrev i Dagens Nyheter att ”lägre valdeltagande behöver inte vara dåligt för demokratin”. Tvärtom. Demokratin blir mer svårstyrd och svårhanterlig när människor röstar på partier som inte följer reglerna. Principen ”en röst en person” behöver inte innebära att vi sätter ”likhetstecken mellan ett högt valdeltagande och demokratisk utveckling”. Kjöller vill ”höja blicken” från hur många som röstar till ”i vilken grad de har någon aning om vad de röstar på”.
Såväl konservativa som liberala skribenter, utifrån olika utgångspunkter, kommer här alltså till en liknande slutsats. Kanske är det tidstypiskt men icke desto mindre oroande. Det är som att höra ett långt eko från högerns motstånd mot demokratin under rösträttsstriden.
Allt går igen, men i ett nytt och förändrat politiskt landskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
