Vardagskrönikan I sportaffären. Det börjar som en skakning på nedre butiksplanet, nånstans vid reavinterjackorna. Väl framme vid avdelningen för överdragsbyxor har jag frossa och kallsvettas. Benen bär mig nästan inte längre och jag känner yrsel, svindel och ett akut illamående. Jag ska köpa skidbyxor. Jag inser plötsligt med all klarhet att jag har skidfobi.
Så fort jag tar i täckbyxornas prassliga material på klädställningarna uppstår blixtrande flashbacks till ett upptvingat barn högst upp i skidbacken, nyss avkastad från en sittlift, vinden viner runt öronen och jag bara ser helvetesgapet öppna sig och det svartnar. Varför är alla skidbyxor svarta? Förutom att de kostar nästan 2000 spänn så är de även obehagliga på så vis att jag ska åka skidor i dem.
Till läraryrket hör att man några gånger varje läsår tvingas ut i skog och mark. Eleverna ska röra på sig och det anses friskt och naturligt med friluftsliv och natur. Antingen är det skogen, vattnet (fast inte så mycket vatten sedan nya skollagen skrev in att det är rektors ansvar vid allehanda allvarliga tillbud och det skett en rad tragiska händelser i närheten av vatten) olika gräsplättar och ängar eller som nu, snön.
Att jag i tysthet och lönndom startat en klubb med några kollegor som heter Våga vägra lägerskola hjälps inte när skolan så flott bjuder eleverna på skiddag till närmaste alptopp.
Jag vet att jag får skylla mig själv, för jag hörde faktiskt min egen röst säga att jag absolut kan åka skidor med eleverna i backen, det är lugnt. Många kollegor hade redan paxat värmestugan, toppstugan, skiduthyrningen, liftkön osv och dessutom kändes det lite coolt att säga att jag är en sådan där som kan åka skidor. Jag är dessutom ny på jobbet så jag ville väl visa framfötterna lite. Jag trodde nästan på det själv.
Jag hörde faktiskt min egen röst säga att jag absolut kan åka skidor med eleverna.
Rent hypotetiskt kan jag åka skidor. Det kan väl alla, liksom bara lite höger, vänster och knix med knäna. Så blir det en sväng. Men nu ångrar jag mig grovt och börjar nästan gråta när jag plockar fram ett par skidbyxor och går för att prova dem.
Det är nåt med vintern som skaver. Det är det här med nederbörden. Varje år vid ungefär den här tiden blir alla såväl individer som samhällen helt tagna på sängen. Snö.
Den vräker ner. Och bildar snödrivor, snöstormar, snöhalka, snömassor så ingen kommer fram, varken tåg, bussar, bilar, flygplan eller människor. Det tycks aldrig finnas någon speciell beredskap, alla blir lika förvånade. Jaha. Snö. Vem ska ploga, vem ska sanda – ingen som vet.
Det är så fint i Sverige med årstidernas växlingar. Det är sådana sanningar man säger för att försöka hotta upp vintern och som ger upphov till självplågande ordspråk som: ”Melankoli är glädjen över att vara bedrövad” och ”det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder”.
Nå, nu har jag i alla fall ett par skidbyxor. Ska man tro ordspråket är det en viss försäkran. Om jag överlever skidutflykten kommer jag att fortsätta skriva på dessa sidor framöver. Följ med mig på vandring genom min vardag.
Snart kommer våren.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
