LEDARE Arbetsförmedlingens resurser läggs nu på att serva privata aktörer med sökande som har lättast att få jobb, medan en växande grupp utrikesfödda får allt sämre stöd. När staten släpper ansvaret för arbetsmarknadspolitiken plockas AF-skyltarna ner där de behövs som mest. 

»Skyltarna ska upp igen«, deklarerade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) i slutet av 2019. Efter ett turbulent år med en M-KD-budget som tvingat ner Arbetsförmedlingen på knä skulle det bli nya tag. Den lokala närvaron skulle säkerställas, återställas och vara likvärdig i hela landet. Personalen få bättre förutsättningar att utföra sitt viktiga arbete. Människor kunna träffa en arbetsförmedlare på sin ort. Så blev det inte.

Budgetpropositionen för 2020 vände inte den fallande anslagsutvecklingen. Av de 13 500 som var anställda 2018 är 10 000 kvar, varav drygt hälften är arbetsförmedlare. Resurserna som tillförts har gått till privatiseringen. De 396 som återanställts har fått den nya titulaturen beslutshandläggare och arbetar enbart med att förmedla nyinskrivna till privata aktörer.

Arbetslösa med störst behov överges i det som arbetsmarknadsministern definierat som »den värsta arbetsmarknadskrisen i modern tid«. Istället är det nu de lättplacerade som får första hjälpen. Bakom fluffiga fraser om samverkan och samarbeten talar siffrorna i AF:s färska lägesrapport ett dystert språk:

  • Vid ingången av 2019 hade AF egna kontor i 218 av 290 kommuner. I slutet av detta år kommer det bara att finnas 112 förmedlingskontor i 106 av landets kommuner.
  • 184 svenska kommuner kommer sakna kontor för arbetsförmedling vid årsskiftet. 202 av landets kommuner kommer vara utan arbetsförmedlare på plats.
  • 82 kommuner kommer inte ens att ha tillgång till förbokade besök eller självbetjäning.

Myndigheten ska, enligt januaripartiernas överenskommelse, inte längre ägna sig åt arbetsförmedling, inte stödja, inte rusta, inte matcha, utan enbart ha ett »övergripande ansvar för samverkan«. Vad det innebär är det få som förstår. Undra på att generaldirektören, trots den ansträngt optimistiska tonen, i rapporten till regeringen efterlyser ett »förtydligande kring vad regeringen, ur uppdragsgivarens perspektiv, definierar som en likvärdig service, en ändamålsenlig lokal närvaro och en välfungerande samverkan i hela landet«.

De orter där AF-kontoren stängs har ofta tagit emot många nyanlända. I exempelvis Ronneby saknar 40 procent av de utrikesfödda jobb, vilket är högst i landet. Staten har fört över uppgifter till kommunerna men drar nu tillbaka resurser.

När det starka samhället faller, och staten drar sig tillbaka till förmån för privata företag får istället kommunerna problemen i knät. Kommunernas missnöje med AF:s försvagade roll är stort, enligt en enkät från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner. De tycker att AF:s roll blivit mycket oklar och att den lokala närvaron efter kontorsnedläggningarna inte räcker till när nyinskrivna som ska ut till privata aktörer får förtur.

Nu låter staten marknaden reglera fattigdomen, så att lönerna sänks och anpassas till utbudet.

Detta ger inte den likvärdighet som arbetsmarknadsministern vill se. Digital service som »står för en växande del av myndighetens totala service« funkar långtifrån för alla. Myndighetens egna mätningar visar exempelvis att cirka 20 – 25 procent av de arbetssökande kan behöva lokalt stöd om de skrivs in digitalt. Regeringen skjuter till pengar för att skapa tjänster åt de privata aktörerna.

Ett paradigmskifte, säger Johan Eklund, fackligt ombud för ST på Arbetsförmedlingen. Han talar om Arbetsförmedlingens viktiga roll att motivera sökande och vara det nätverk som saknats. »Förmedlaren kunde hänga med och säga till en arbetsgivare: Här har du en jätteduktig tjej eller kille. Nu betalar vi istället privata aktörer för att jobba med dem som ändå får arbete på egen hand.«

Samtidigt som gruppen med kort utbildning och begränsade svenskkunskaper blivit en allt större del av de arbetslösa minskar de aktiva och kompetenshöjande insatserna. Centern och Liberalerna har därmed sett till att staten nu gör mindre för integrationen. Förra året föll antalet deltagare i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning till den lägsta nivån sedan 1950-talet, som LO visat i en rapport.

Tidigare såg staten det som sin uppgift att sysselsätta människor till rimliga villkor så att de arbetslösa inte pressade lönerna neråt. Nu låter staten marknaden reglera fattigdomen, så att lönerna sänks och anpassas till utbudet. Forskning visar att rådgivning till arbetslösa ger bättre och mer varaktiga anställningar och därmed har en positiv samhällsekonomisk effekt. Fler förmedlare lönar sig.

Johan Eklund har arbetat på Arbetsförmedlingen sedan 1998 och ser den stöttande rollen som omistlig. »Jag var på studiebesök i Liverpool där människor varit arbetslösa i generationer och det behövs stöd ända in på arbetsplatsen. Sånt här tänker man inte på. Men den som inte sett pappa, mamma eller grannen jobba vet inte hur man ska göra. Och då behövs det mycket extra stöd.«

Förmedlingsuppdraget innebär ofta djupgående kunskaper om individer, livsförhållanden och kräver beslut med stor påverkan för de sökandes liv. »Den sorgliga biten är att staten släpper ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Det tycker jag som mångårig medarbetare på en av Sveriges största myndigheter«, säger Johan Eklund.

En offentlig arbetsförmedling är en av förutsättningarna för att upprätthålla ordningen på arbetsmarknaden. De sökande och arbetsgivarna ska kunna förvänta sig rättssäkerhet, integritet och möjlighet att planera. Reglerna får inte vara för vaga och otydliga.

Men i en kris lika stor som 90-talskrisen står förmedlingen med bakbundna händer. Utan tillräckliga resurser. Bara skalet är kvar.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena