debatt Med en regering enbart bestående av små partier får vi en »parlamentarism 2:0« som skulle kunna se till samhällets bästa där de stora besluten kommer att fattas i demokratisk öppenhet, skriver Lars Ingelstam, professor emeritus i teknik och social förändring.
I en spännande artikel (DN 12 juli 2018) hävdade Mats Svegfors att »avsaknaden av tydliga majoriteter öppnar för kreativa minoriteter«. En situation där småpartier kunde få större inflytande kan leda till att nya tankar och okonventionella lösningar får större chans att hävda sig.
Jag bygger här vidare på den tanken.
När detta skrivs har sonderingarna kring en ny regering pågått i fyra veckor. Det verkar som om alla tror att Sverige måste ha en de facto majoritetsregering, dvs en partikonstellation som inte avvisas av en riksdagsmajoritet och som i praktiken kan få majoritet för de flesta av sina förslag.
Men detta är inte det enda sättet att styra Sverige. Ett ganska banalt skäl till att mindre partier inte vill krypa in under kappan på det största eller näst största partiet är att all erfarenhet visar att den mindre parten förlorar.
Även med stora sakpolitiska »uppoffringar« från det stora partiet kommer den farhågan att kvarstå. Det skulle vara bättre att omvandla detta ”saktvång” till något positivt: en politisk systemförändring.
Därför har jag följande förslag, kallat parlamentarism 2.0:
- Skapa en regering enbart bestående av små partier.
I dagens parlamentariska läge är kombinationen C, L och MP den mest naturliga. Att de dessutom anses vara »mittenpartier« är mindre viktigt, men kan öka regeringens legitimitet.
En sådan regering skulle ha till politisk huvuduppgift att identifiera de samhällsproblem som behöver hanteras i ett rikspolitiskt sammanhang, och tillsätta utredningar för att söka lösningar på dessa.
- Att tillsätta och ge direktiv till utredningar är, vid sidan av budgeten, det kanske viktigaste maktmedel som en regering förfogar över.
Men den blockunderskridande minoritetsregeringen skulle inte använda denna för en »egen« politik.
I stället ska den se till att de samhällsproblem som verkligen behöver lösas blir allsidigt utredda. Om frågeställningen är tillräckligt klar kan detta genomföras av oberoende experter, exempelvis forskare. I andra fall kan man komplettera med parlamentariker och/eller intresseorganisationer.
Normalt ska en sådan utredning inte framlägga ett förslag, utan ett begränsat antal alternativ, som var för sig är genomförbara och tydligt olika. Efter remissbehandling – som kanske blir lite mer spännande än i dag – kommer beslut att fattas i riksdagen.
Det är först där, efter beredning i utskotten, som det avgörs vilket av respektive alternativ som skall genomföras.
Fördelen med en sådan ordning – utöver att Sverige skulle få en fungerande statsledning – är att de stora besluten kommer att fattas i demokratisk öppenhet, med de viktigaste alternativen klart redovisade för valda ledamöter, media och allmänhet.
Att hantera en beslutad budget kräver politiskt handlag och kompromissvilja men är en uppgift som en minoritetsregering mycket väl kan klara av.
Under en period, 1973–1980, prövades en sådan modell inom Sekretariatet för framtidsstudier. »Alternativa framtider« var principen och trots vissa problem överlevde den modellen under två regeringar (men avskaffades av en tredje …). Detta sätt att resonera blev särskilt tydligt inom energipolitiken, och där har det faktiskt blivit vanligt att arbeta med alternativ.
Den här skisserade ordningen löser inte frågan om den årliga budgeten. För denna måste en blockunderskridande minoritetsregering förhandla med de stora partierna S och M. En rad »stora« frågor förutsätts redan vara avgjorda genom utredning och riksdagsbeslut, vilket ska avspeglas i budgeten. Det kommer ändå inte att bli lätt, men är mycket bättre för landet än den ordning som nu står till buds: att riksdagen får votera på två block-förslag.
Att sedan hantera en beslutad budget kräver ett mått av politiskt handlag och kompromissvilja men är en uppgift som en minoritetsregering mycket väl kan klara av. Detsamma gäller utnämningar och liknande löpande frågor. Samråd mellan partierna om sådana har åtminstone tidigare varit praxis och bör kunna bli det igen.
En naturlig invändning är: hur skiljer man mellan »samhällsproblem som behöver hanteras« och mer oproblematiska ärenden?
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det behövs en politisk kultur byggd på förtroende för att klara ut detta, och kanske en ny regel som innebär att t ex 25 % av riksdagens ledamöter kan kräva en utredning.
Socialdemokratin slipper sin onaturliga roll som »mittenparti« men blir inte heller ett oppositionsparti i traditionell mening.
Tendensen i dagens ordning verkar tyvärr vara: ju svårare och mer komplex en fråga är, desto vanligare är det att partier eller block låser sig till en ståndpunkt innan olika möjliga alternativ ligger på bordet och fått en saklig genomlysning.
Exempel: vinster i välfärden, uppräkningen av försvarsanslaget, betyg (och flera andra frågor inom skolan), Arbetsförmedlingens ställning …
Den nya ordningen, parlamentarism 2.0, skulle innebära en viss teknokratisering av utredningsväsendet. Jag tycker inte att det är ovälkommet: ämbetsmännens och forskarnas etik och professionalism kan göra stor nytta i förarbetet till politiska beslut.
Å andra sidan skulle politikens innehåll, eventuella skiljelinjer och partiernas roller bli tydligare. Regeringspartierna skulle få anseende genom gott statsmannaskap, och kunna tillgodoräkna sig cred för icke-partiskiljande beslut och reformer (som inte är så få).
Socialdemokratin slipper sin onaturliga roll som »mittenparti« men blir inte heller ett oppositionsparti i traditionell mening. Partiet skulle med kraft och övertygelse kunna driva en vänsterpräglad politisk linje i frågor som verkligen betyder något. (Blå och bruna partier kommer givetvis att ha samma frihet: att driva frågor efter sina värderingar.) Vänsterpartiet skulle säkert fortsätta att driva på.
Samverkan mellan partierna till vänster blir vanlig men inget av dem kommer att belastas av att vara något slags »stöd« åt det andra.
Lars Ingelstam är professor emeritus i teknik och social förändring med systemanalytisk inriktning och var chef för Sekretariatet för framtidsstudier 1973–1980.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
