Brödsmulor till undersköterskorna medan höginkomsttagarna kan poppa bubblet. Men skattesänkningarna kommer med en sur eftersmak.
Alla har olika drivkrafter in i politiken. ”Jag gillar att sänka skatter”, är Elisabeth Svantessons. Åtminstone om vi ska tro de satsningar som getts störst utrymme i budgetarna hittills: sänkta bränsleskatter, slopad flygskatt, sänkta inkomstskatter och sänkt skatt på ISK, för att nämna några. Det senaste är att regeringen inför budgeten för 2025 aviserat ett höjt jobbskatteavdrag. Därutöver indexeras många skattenivåer upp med inflationen, till exempel vid vilken nivå du ska börja betala skatt (det så kallade grundavdraget) samt vid vilken nivå du ska betala statlig inkomstskatt.
Skatteklyftan mellan den som jobbar och den som är sjuk, arbetslös eller föräldraledig fördjupas därmed, eftersom JSA enbart träffar förvärvsarbetande. Samtidigt vidgas löneklyftorna på arbetsmarknaden. I kronor och ören räknat går merparten av skattesänkningarna till manliga höginkomsttagare. En undersköterska med en medianlön på 29 000 kronor i månaden får ungefär 154 kronor mer i månaden att röra sig med, medan en konsult som tjänar mer än 60 000 kronor i månaden får över 800 kronor mer i plånboken varje månad. Den förhöjda brytpunkten är jämte jobbskatteavdraget den största förklaringen.
På vilket sätt har alla som tjänar över 53 590 kronor drabbats hårdare av inflation än andra inkomstgrupper?
Indexerade skattenivåer ger ett automatiskt inflationsskydd för alla löntagare, eftersom en konstant nivå på beskattningen skulle innebära en höjd skatt med hänsyn tagen till köpkraften. Eftersom samma summa pengar räcker till mindre varje år på grund av allmänna kostnadsökningar är det därför rimligt att räkna upp grundavdraget. Men de med de allra högsta inkomsterna får en extra bonus eftersom de både gynnas av indexerat grundavdrag och indexerad brytpunkt. Tydligen är det extra synd om höginkomsttagarna, eftersom brytpunkten inte bara indexeras upp med inflationen (KPI), den räknas upp med KPI + 2 procentenheter.
Dessa extra, omotiverade, två procentenheter i skattesänkning har det pratats alldeles för lite om. På vilket sätt har alla som tjänar över 53 590 kronor – den nya tröskeln för statlig inkomstskatt – drabbats hårdare av inflation än andra inkomstgrupper? Och varför, i ett läge där barnfamiljer och låginkomsttagare dignar under höga matpriser och höga boendekostnader, ska vi lägga 6 miljarder på att ge höginkomsttagare sänkt statlig skatt? För till skillnad från de med de högsta lönerna, har barnbidraget inget inflationsskydd. Det är samma summa som innan inflationen började stiga. Regeringen sänker också bostadsbidraget, som är ett av de mest träffsäkra stöden för låginkomsthushåll.
Samtidigt som arbetarkvinnor får brödsmulor till skattesänkningar, svältföder regeringen den skattefinansierade välfärden där de arbetar. Sjukvården har under mandatperioden tampats med stora underskott och många kommuner har haft det så knapert att till och med mjölken i skolan har rykt. Att den största delen av det aviserade reformutrymmet går till skattesänkningar som primärt gynnar affärsflygande män grusar förhoppningarna om ordentliga satsningar på välfärden. Det kommer slå hårt mot både de som arbetar i välfärden, och mot alla oss som beror av den – oavsett om vi har ont eller gott om pengar.
En finansminister som gillar jämlikhet, ökat välstånd och högre sysselsättning, det hade varit något. Hon verkar inte heta Elisabeth Svantesson.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
